"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Jag lade knappt märke till Gellert innan jag läste denna fanfiction faktiskt. Eller, nu fick jag se honom på ett annat sätt liksom. Börjar faktiskt gilla hans karaktär, precis som du!

Ja, nu när du påpekar det, börjar jag också misstänka att Ariana kommer att hamna i vägen... Föreställ bara hur arg Aberforth kommer att bli.

haha samma här ^^ jag tänkte knappt på Gellert men nu diggar jag honom as mkt xD

ja lr så är det bara jag som är hemsk nog att tänka så xD

Spännande!!! Jag kan knappt vänta tills nästa del kommer ut!

Just nu är jag upptagen av det sista avsnittet av Desperate Housewives, men jag räknar med att skriva ett kapitel till innan jag lägger mig! Det blev så spännande för mig med. Tack för alla fina kommentarer förresten!

Eller så är det Abe och han råkar träffa Albus? Eller Ariana?

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre!

Aberforth trodde inte att en sådan vanvettig smärta var möjlig. Det var som om varenda cell brann, som om alla organ brast och som om blodet bytts ut mot syra. Och ändå lämnade inte ett ljud hans läppar. Hans mun uttryckte ett ljudlöst skrik.

Den som skrek desto mer var Ariana. Hon låg på golvet ock skrek av smärta hon med, för sin brors skull. Tårar strömmade längs med hennes kinder, och hon vände sitt ansikte mot Gellert.

"Snälla sluta!"

Gellert höll sin stav höjd mot Aberforth med ett näst intill likgiltigt uttryck i ansiktet. Det enda som avslöjade honom var en nervös ryckning i ögonbrynet.

"Hjälp honom Albus!" skrek Ariana, med en röst som knappt var mänsklig längre.

Albus stod som förstenad. Han kunde inte tro det som hände, han kunde inte tro det han såg. Men långsamt gick insikten upp för honom. Det var ingen feberdröm han skulle vakna ur, och just nu utgjorde Gellert, mannen han trodde sig älska, det största hotet mot hans familj.

"Expelliarmus!" vrålade Albus, för tillfället ur stånd att använda icke verbala förtrollningar. Trollstaven flög inte ur Gellerts hand som det var tänkt, men Gellert var tvungen att vika med sin uppmärksamhet från Aberforth för att blockera attacken från Albus.

"Är du säker på att du vill ge dig in i det här?" frågade Gellert med ett farligt, rovlystet leende. "Har du något att sätta emot de oförlåtliga? För du kan inte använda dem, man måste mena det. Och jag har mörkret som krävs för att göra det".

"Crucio" sade Albus, men fann att inget hände. Hur skulle man kunna skada någon man älskade?

"Tänkte väl det" sade Gellert, och hoppade undan för en lamslagningsbesvärjelse från Aberforths håll. Han stod nu darrigt på benen, med grå läppar och bottenlösa ögon.

"Tänker inte du försvara din familj så gör jag det" sade Aberforth, och något brast i Albus hjärta vid de orden.

"Familjen går först" sade Albus samtidigt som han skickade iväg en uppriktigt menad förhäxning mot Gellerts håll, och duckade för en från Gellert. Ariana skrek i högan sky när träflisor sprängdes ur bordet.

Jätte bra skrivet men jag gillar inte att dem bråkar, jag vill så att Dumbly och Gellert skall vara tillsammans ^^

Jag vet, jag vet... Mitt Dumblewald-hjärta värker förskräckligt, men jag visste redan från början vart historian skulle leda. :'(

vad bra! Synd att det kommer att sluta så sorgligt^^

Vänta...menar du att historien redan är på väg mot sitt slut?