Livet efter livet

Har klart ett kapitel, så det kommer imorgon

^Yaaay ^

Vi älskar dig också underbara du ♥

Ja, ett nytt kapitel!

Nytt kapitel, YAY c:

Loaf U 2 ♥

Häjj, sorry för förseningen ! ♥

5 - Världen bortom
”Tack så mycket”, sa Fred till Marlene och reste sig från fåtöljen.
”Är det inget mer du vill veta?” frågade Marlene. Hon såg förvånad ut.
”Är det något mer jag behöver veta?” sa Fred.
”Jag tror inte det. Du kommer få reda på det sen i så fall. Det finns en bostad till dig där du kan bo tills du har bestämt dig”, sa Marlene. ”Ta dig bara ut härifrån så kommer du hitta den.”
”Tack så mycket!” upprepade Fred, och sedan gick han mot dörren.
”Och Fred…” började Marlene. Fred stannade. ”Om du återvänder … hälsa Fenixorden från mig.”
Fred nickade och log ett av sina största leenden. Sedan gick han ut genom dörren och kom tillbaka till den stora entrén.

Det tog ett tag att hitta till utgången, men när Fred väl fann den möttes han av ett par gigantiska glasdörrar. Han sköt försiktigt upp dem och steg ut genom ur byggnaden.
Han hade väntat sig att mötas av ett varmt solsken, men han kunde inte känna någonting överhuvudtaget. Solen verkade inte ens existera. Det enda som fanns ovanför honom var den klarblå himlen.

När Fred beslutsamt steg ner för stentrappan som ledde bort från dörren förväntade han sig att få sätta fötterna på fast mark - men nej. Så blev det tydligen inte. När Fred satte ner foten kunde han inte känna någonting alls. För ett ögonblick trodde han att han skulle sjunka igenom det som borde varit mark, men det gjorde han inte. När han tittade neråt upptäckte han att han stod på någonting vitt. Det påminde honom om vita moln, men det var ändå olikt. Man kunde ju inte stå på moln.
Det kändes som om det fanns någon kraft i det vita som höll Fred uppe. Han hade inte någon blekaste aning om det fungerade att gå på det här.
Fred testade att ta ett steg. Det kändes helkonstigt. Han var hela tiden rädd för att den där kraften skulle försvinna och han skulle ramla igenom det vita, men det gjorde han inte.
Det var till en början svårt att gå, men sedan lyckades Fred vänja sig.
Efter ett tag kunde han gå precis som vanligt. Han testade att stanna upp och tog blicken från det vita.
Fred fick en chock. Han hade inte förväntat sig att något särskilt skulle finnas här, men när han tittade upp från marken upptäckte han att det fanns en hel by. Överallt runt om honom fanns små hus, och människor gick förbi lite här och var. Det fanns till och med lekparker här.
Fred stod länge och bara tittade på området. Det var som om en vanlig trollkarlsby hade förflyttat sig hit och gjorts om till ett vitt paradis.
Efter att ha stirrat länge nog började Fred undra vart han skulle ta vägen, men sedan kom han på vad Marlene hade sagt.
”Det finns en bostad till dig där du kan bo tills du har bestämt dig.”
Fred började gå längsmed husen. De hade små skyltar på sig där det stod namn och gatunummer. Fred läste på skyltarna och försökte hitta sitt eget namn på någon av dem. Ibland upptäckte han namn som han kände igen. De flesta var namn från radion eller The Daily Prophet, men vissa kände han igen från Fenixorden. Det kändes ganska sorgligt att se alla namn på husen och veta att varenda en av de som ägde namnen var döda.
Fast var de verkligen döda? I så fall var Fred också det, men han ville inte tro det. Han hoppades bara på att han hade en sådan där otroligt ovanlig nära-inpå-döden-upplevelse.
Tillslut hittade Fred sin skylt. Den satt på ett litet hus med numret 38. Han öppnade grinden som ledde in till den mycket lilla tomten som av någon anledning var fylld med växter. Existerade verkligen sådant här? Var det inte bara dött som kom hit?
Fred följde den korta grusvägen mot dörren och ryckte i handtaget när han kom fram, men dörren var låst. Precis när Fred kom på sig själv med att svära tyst så upptäckte han en bricka på väggen. Fundersamt flyttade han sig närmare den, och efter ett tag kunde han se texten som stod på brickan.
’Sätt din trollstavshand här’, stod det, och Fred löd texten. Med förvåning betraktade han sedan dörren som klickade till och flög upp av sig själv.

Fred steg in i ett litet men otroligt mysigt hus. Det bestod av tre rum – Hall, vardagsrum och sovrum. Det fanns inget kök och inte heller något badrum, och genast slog det Fred att man antagligen inte behövde äta här.
Långsamt började Fred gå runt i huset. Han la sig i sin säng, och den kändes helt underbar. Han gick runt i vardagsrummet och utforskade hyllor, han öppnade varenda låda i byrån och han satte sig i soffan. Sedan upptäckte han att han hade en teve, en sådan där fyrkantig låda som mugglarna brukar stirra på. Fred hittade fjärrkontrollen och lyckades hantera den tack vare sin far. Teven slogs på och ett stort slott visade sig. Fred lutade sig tillbaka i soffan och tittade på teven. Det tog ett tag för honom att inse vad teven verkligen visade.
Ett slott? Hogwarts, såklart!
Fred stirrade nu som besatt på teven. Varför var Hogwarts där? Hade det någonting med Freds död att göra? Visades striden?
Mer hann Fred inte tänka.
Efter ett tag visade sig någonting som nästan fick hans hjärta, om han nu hade något, att stanna.
En mer än välbekant person som var identisk med Fred, förutom örat som saknades, visade sig på teven.
George.

BRAWSOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Suuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuper bra!!!!!!! Stakars fred och George!!!!!!!

SUPERMEGABRA!!!!! Tittar han på Harry Potter och... Vilken film det nu är som han tittar på?

I så fall dödsrelikerna del 2!!!