Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

((Jao, du är inte direkt ensam om det...))

Jag går upp på scenen med ett bländade stort vitt leende på läpparna. Jag är iförd en lång Mörk klänning med massor av tråd virat kring min midja som ett bälte. De glittrar som ametister i sin lila glänsande färg. det hörs några viskande och upphetsade röster från publiken men annars är det helt tyst. Ceasar Flickerman ((det var väl han?)) ler mot mig och säger åt mig att sitta ner.
-Så här har vi dig, flickan från åttan. Jag måste bara fråga dig hur kändes när du blev utvald till att delta i hungerspelen? Det var knäpptyst i salen och sen sa jag
-Det kändes konstigt nog rätt så bra. sa jag och fick något lurt i blicken. Ceasar blinkade häpet till men blicken övergick sedan till nyfikenhet
-Hur menar du med det? frågade han och såg fundersamt på mig.
-Jag har alltid betraktas som den snälla och oskyldiga flickan som är för svag för att göra någonting. Jag himlade med ögonen och fortsatte:
-Men egentligen är det rätt så mkt jag kan. Inte för att jag är en mördarmaskin eller så, men jag ser det här som en chans att visa vad jag går för. Jag såg mot publiken som o-ade och vissa tom. jublade när jag gav ifrån mig ett bländande vitt leende.
((ok, kan någon annan ställa frågorna kan inte komma på några själv o.Ô))

Caesar ler stort med sina glittrande tänder i en onaturligt rak rad.
"Så vad tycker du om att vara här i huvudstaden då?"
Jag lägger huvudet på sned och tänker efter.
*Tja, mitt första intryck var att allt och alla var helt perfekta* jag ler stort mot publiken när jag säger det.
*Allt var också rätt så stort men det känns ändå lite läskigt för att allt är så främmande.*
Caesar ler ännu större ser ut mot publiken av överspända, översminkade huvudstadsbor. Alla ler stort och fladdrar med sina stora ögonfransar.
"Ja, det är väl ganska annorlunda från ditt distrikt här. Vad saknar du mest?"
Än en en gång lägger jag huvudet på sned och tänker. Sen säger jag tyst.
*Jag gillar att utföra mitt arbete. Jag blir glad av det.* Sen säger jag med lite högre röst. *Och jag blir också glad över att se några av mina egna designer i det här rummet!* Publiken skrattar och fladdrar ännu mer med sina onaturligt långa ögonfransar. Vissa reser sig tom. och visar upp sina klädesplagg de har på på sig. Jag bara skrattar och döljer min lilla tanke om att de inte är värda att ha på sig mina kläder, men jag håller masken.
Caesar skiner som en sol och verkar lika fascinerad som resten av publiken. Han ler och säger "Du verkar sannerligen vara en begåvad designer om du gjort dessa plagg! Du är väl mycket uppskattad i ditt distrikt?".
*Nja inte riktigt. Det jag gillar bäst är att sy, designa är förstås också kul men sy...* Jag suckar och tittar överdrivet drömskt ut i luften. *Det är något av det roligaste som finns. Förutom att klättra i träd* säger jag och rodnar lite grann. Det känns verkligen som att jag har gått en aning för långt just nu...
Men publiken ser mot flickan från åtta, och några börjar prata om sina drömmar om att sy den perfekta balklänningen eller fracken tills allt blir till ett stort bubbel av röster.
"Tack så mycket kära Shiro! Nu är tyvärr tiden slut, men jag är säker på att jag talar för alla när jag säger att jag är nyfiken på att se och höra mer från dig! Lycka till!" säger Caesar. Alla applåderar och jag går ut från scenen. Tyvärr borde jag inte ha gjort det för när jag väl är där ute så ser jag Suci med blossande röda kinder. Jag stönar högt inombords. Det här kommer inte att gå bra.

Sukima

Flickan från åtta har stadigt hållit fast min uppmärksamhet, med sitt sätt att trollbinda publiken och le som för allas egen skull. Hon verkar inte vara någon som man kan räkna bort ur leken.
Inte att förglömma, hon kan kasta knivar((= FISKESPÖÖÖ!!!!!)) också.
Väldigt farlig uppenbarligen, och jag tvivlar inte på att en närkamp med henne kommer att sluta med min död, om jag inte lyckas få tag på något som jag behärskar, och med karriäristerna hökande kring ymnighetshornet, vad är chansen för det egentligen?
Dennis, som är tillsammans med Shiroåttan, är tyst och svarar inte på annat än direkt tilltal.
Från nio kommer flickan Bervaite, som beskriver den exakta tillverkningen av en båge i de två minuterna, medan huvudstadspubliken halvslumrar i de mjuka sittplatserna.
Pojken är mycket förvirrad och nervös, och hoppar till så fort någon säger något.
Tiorna är inte några alls, som sådana där gråa himlar utan sol, moln eller regn.
Nu ropas flickan från distrikt 11 upp, och Caesar ler stort som vanligt.

((kan vi köra min interljuv nu?))

((Yes! Nu spolar vi tillbaka tiden: rfsdfdfggh. Så ja, nu är det klart, så börjar vi!))
Caesar hälsar huvudstaden välkommen och vinkar och ler in i kamerorna. Hela han är täckt av lysande glitter, och till och med hans hud, hår och tänder är skimrande i silvervita nyanser. Som vanligt är utformningen på den överpaljetterade kostymen en frack, och den lyser som solen när han rör sig i scenljuset.
"Välkommen upp, vår första deltagare, Ariana från ditrikt ett! Ge henne en vaaaarm applåd!" inleder han ljudligt.

Jag går sakta up på scenen och tittar ut över publiken
-Välkommen Ariana, sa Ceasar glatt.
-Eh hej, svarade jag ointresserat.
Han ler stort och tittar på min klänning
-Har du haft det trevligt hittils? Frågade han
-Jag har inte kunat njuta av tiden här för att jag vet att jag snart kommer att behöva döda oskyldiga personer I min egen ålder, fräser jag och täcker genast för min mun
-Oj du var en känslig en, säger Ceasar
-Förlåt mig, det har bara varit så stressit, svarar jag och ler ett socker sött leende.
-Ja och vi önskar dig lycka till säger han.
-Tack, och jag önskar dig lycka till att få några tjejer med den där fejkade tandraden säger jag och skrattar retsamt medans jag går av scenen.

((Då spolar jag fram till Emmis intervju då! Rfrhturthfdg. SÅ DÅ VAR VI FRAMME DÅ!))

De har bara sminkat mig lite, för att "framhäva ditt fina ansikte." Jag har av någon anledning vit ögon lock och jag ser inte bra ut. Eller i alla fall inte enligt mig.
Stylisterna har gjort ett hårband varpå snövita rosor vilar. Mitt hår är vågigt, utsläppt. Jag har på mig en pärlvit tunika och ett par svarta byxor. Inte särskillt imponerande om någon frågar mig, men så ville de ha det.Folk får säga vad de vill men alla de andra deltagarna har skickligt utvecklit personligheter efter deras klädsel. Fråga mig inte om denna meninng, men så är det.

Samma gammla, skruttiga fågel sitter på mitt huvud. Den har vart att sitta still och trampar runt bland rosorna på mitt huvud. Med sina svarta knapp ögon ser den sig oroligt omkring. Det kittlas när den trippar runt. Jadira försökte ge mig lektioner i att hålla huvudet rätt. Troligen visste hon om fågeln. Om jag lyssnat bättre hade fågeln suttit stilla. men den är rätt så gullig, men den är så ynklig att den är mer skrämmande. Den är manipulerad av huvudstaden.

Mina fötter är iförda, jag vet inte riktigt, ett par...märkliga skor. De liknar raketstövlar...

En man skuter fram mig mot scenen. Nu börjar det. Jag skymtar Zalsar bakom mig. Han är iförd en sorts...klädsel. Men om jag inte ser fel är han åter överväxt med solrosor.

((min nya acconut))
Jag satt på sängen och tänkte om jag skulle hälsa på flickan från distrikt 6 ((det var väll ciccis distrikt va?)) och bestämde mig för att göra det så jag gick ut ur lägenheten (elr vad det kallas) och går mot hennes dörr

Caesar ler större än någonsin när han ser Elsami kliva up på scenen, och hans tänder glimmar ikapp med håret när han vänder sig om och säger "Men åååh, är hon inte bedårande! Ge en stor applåd till flickan från distrikt 11! ELSAMI!". Publiken dånar sitt bifall.