Svart EMO

OMG VAD BRA!!! ♥ (Som vanligt...)

Det är en jättebra fanfic! En av dom bästa jag har läst! det enda jag har att säga är att, jag är irriterande nu, emo är inte en klädstil eller hur man sminkar sig. Emo är en musikstil. Klädstilen som alla tror är emo heter Fashion core. Ville bara säga det och återigen, riktigt bra fanfic! fortsätt att skriv tycker jag!

Bra♥

Tack! ♥ Jag visste inte att EMO betydde det... Jaja, det viktigaste är väl att ni förstår vad jag menar?
Jag ska fortsätta skriva. Ett till kapitel kommer snart!

Bra

Vem kan det vara???
Jättebra!!!
OMH

Skriv någon gång då...Snälla?

Hejsan svejsan! Här kommer ett till kapitel! Och så vill jag tillägga att jag blir SÅ glad när jag ser alla fina kommentarer ♥ Jag är verkligen tacksam, ska ni veta. Inget går upp mot att efter en långtråkig dag gå in på Mugglis och se alla jättefina saker ni har skrivit! Jag menar det ♥
Men nu ska jag sluta tramsa. Här kommer den (öh…) spännande fortsättningen på mitt förra (öh…) spännande kapitel! (jag var sarkastisk, mina kapitel är aldrig spännande xD)

Kapitel 18

Kimberlie

Så fort jag hörde Nicholas rop snubblade jag in i tältet. Jag tog ett kliv och satte mig på huk bredvid Nick. Han var likblek och stirrade på främlingen.
Hans ögon var öppna.
Först visste jag inte vad jag skulle göra. Hälften av mig ville slå till främlingen så att han tuppade av igen, andra hälften ville smeka hans kind och säga att allt skulle bli bra. Samtidigt som mitt inre stred så sa främlingen med svag röst:
– Var är jag?
Nicholas gav mig en skräckslagen blick och jag gav honom en chockad tillbaka. Sedan harklade han sig.
– Vi är i skogen. Jag är Nicholas, och det här är Kimberlie, sa han.
– Vem är du? Frågade jag den magra killen.
– Luke, svarade han darrande.
Hans röst var väldigt hes, som om han inte hade pratat på 100 år. Det var så synd om honom.
– Varifrån kommer du? Frågade Nicholas, lite väl skarpt enligt mig.
– Jag kommer… jag kommer ifrån…
Killen verkade anstränga sig för att minnas. Han hade ett koncentrerat ansiktsuttryck, men efter en tyst minut ersattes det av hjälplöshet.
– Jag har… jag… jag minns inte, sa han förtvivlat.
Jag och Nick utväxlade en blick.
– Kommer du ihåg någonting? Frågade jag vänligt.
– N-nej, stammade han.
Det verkade som om han var chockad, som om han inte insett det förrän nu.
– Du minns alltså bara att du heter Luke…? Sa Nicholas tvivlande, som om han trodde det var en bluff.
Han såg hjälplöst på oss. Sedan klarnade hans blick.
– För flera år sedan… bodde jag i en by… de kastade ut mig… när jag stal pengar… min familj ville inte ha mig… jag bodde i skogen, länge… hittade den här nya konstiga skogen… bott här… någon kom och gjorde mig illa… jag var sjuk länge… jag svimmade ofta… och nu är jag här…
Jag stirrade på honom. Menade han verkligen allvar? Hade han bott i skogen i flera ÅR?
Men Nicholas tänkte på något annat som Luke sagt.
– Stal du pengar? Sa han missmodigt. Seriöst?
– J-jag vet bättre n-nu, stammade Luke skamset.
Jag svor tyst. Typiskt Nick. Hur kunde han fråga något sånt när pojken var i det skicket?
– Vi måste prata, sa jag snabbt till Nicholas och drog ut honom i tältet innan han hann säga något ännu dummare.
– Vad i helvete håller du på med?! Frågade jag honom ilsket när vi stod utanför tältöppningen.
– Vadå?
Han verkade seriöst inte fatta. Min ilska flammade upp ännu mer.
– Stackars killen har ju för fan varit på rymmen i flera år! Och du frågar honom om han har snattat pengar?! Är du helt dum i huvudet, eller?!
Nicholas dröjde med svaret.
– Han är inte på rymmen, sa han långsamt, utan han stal pengar så de kastade ut honom.
– Och det är viktigt?! Vad han gjorde för flera år sen?!
– Du ville ju också veta vad som hade hänt honom! Du ville veta vad som fanns i hans förflutna! Och där har vi det: han stal pengar! Vare sig du vill det eller inte är det en del av hans förflutna!
Nu började Nick också bli ilsken.
– Såg du vilket skick han är i?! Han är nästan döende! Och här står vi och grälar och…
Jag insåg chockat att istället för att hjälpa Luke stod vi och grälade om hans förflutna. Nicholas verkade också ha märkt det, för vi skyndade oss båda in i tältet igen.
Luke låg där, med ett spänt ansiktsuttryck.
– Är du okej? Frågade Nick.
Jag ville slå till honom.
– Ser han ut att vara okej?! Sa jag.
Nicholas mumlade någonting jag inte hörde, men lade en hand på hans panna.
– Feber, konstaterade han.
– Jag hämtar en blöt trasa, sa jag snabbt, men Nick hejdade mig.
– Jag gör det.
Han rusade ut. Jag sjönk ner bredvid Luke igen.
Han tog min hand i ett svagt grepp.
– Tack, sa han hest. Tack för att ni hjälper mig.
Jag blev tafatt.
– Inga problem, sa jag. Inga problem alls.
Nick kom just in med en blöt trasa och dessutom våra ryggsäckar. Vi hade lite andra medicingrejer där i.
Han började badda Lukes panna. Jag letade rätt på första hjälpen-kittet.
– Så… sa Nick för att bryta den spända tystnaden. Du heter Luke?
Den dummaste fråga jag någonsin hört. Men jag kunde inte klandra honom, det var extremt svårt att komma på något att säga i den situationen.
Luke nickade.
– Just ja. Luke.
Jag frågade honom om han mindes sitt efternamn. Det gjorde han inte.
– Har du huvudvärk? Frågade jag efter en stund.
– Lite, medgav Luke.
Jag gav honom en Alvedon-tablett och en flaska med vatten. Efter en stund sa han att han mådde bättre.
– Kim… titta.
Nicholas visade mig ett stort sår i Lukes ena hand (den som jag INTE satt bredvid, så jag hade inte sett såret). Jag drog efter andan.
– Det där är ingenting, sa Luke, men det märktes att han inte menade det. Antagligen hade han fruktansvärt ont i såret.
Jag tog vattenflaskan ifrån honom, snällt men bestämt, och började skölja såret. Han grimaserade, men sa inget. Nicholas tog fram lite bandage och började bandagera om handen när jag hade rengjort den.
– Har du några andra sår, Luke? Frågade jag.
– Ett på knät, ryggen, axeln… började han räkna upp.
– Okej, okej, stopp ett tag nu. Kim, kan du någon formel som läker sår? Sa Nick.
– Öh… jag tror det… sa jag.
– Dåså, sa Nicholas. Prova!
Plötsligt slog det mig.
– Tänk om han är mugglare?! Viskade jag till Nick när Luke inte såg.
– Fråga honom då, svarade Nick, men han lät lite osäker.
Jag harklade mig.
– Luke?
– Ja? Svarade han.
– Du är väl inte mugglare, va? Frågade Nick.
Luke såg förbryllat på oss.
– Vad är mugglare?

Ny läsare jättebra ♥

Bra, det är visst spännande! Det är lite irritirande att du tror den är typ dålig