Den stumma häxan...

Amazyn!!!

Azum

O,o'' *Känner sig tvingad att skriva ett kap till pga alla kommentarer...* ''o,O
----------------------------------
Kapitel 15: Lesters känslor...
"Hejdå, Lester jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte hinner vinka av dig, men Lizz kommer att göra det istället!" Sa mamma och försvann ut genom dörren. 'Lizz' var något mamma plötsligt börjat kalla mig efter att ha uppläxat Lester... om något, vad hade jag ingen aning om!
"Gör inget, Marina." Nickar Lester innan hon försvinner.
Ensam med Lester... sista dagen.
"Vad ska vi göra?" Frågade han och verkade nervös och konstig, jag lade huvudet på sned.
"Är du okej?" Tecknade jag och han nickade.
"Ja... självklart vad skulle kunna..." han svalde och blinkade till. "vara fel?" avslutade han och jag log snett.
"Berätta" tecknade jag och han suckade.
"Jo... det är... såhär att... VI kan kolla på tv!" Väldigt nervös var han... men jag beslöt att strunta i det och gjorde som han sa. Vi satte oss i soffan och slog på teven. En action film spelades på skärmen och jag iddes inte protestera när Lester bytte till en annan film.
Den var iallafall bra, men sorglig! Jag fick faktiskt tårar i ögonen när en av karaktärerna dog.
"Nej! Snälla Marie dö inte! Du lovade! Du LOVADE!" Skrek huvudpersonen över den dödes lik och blev bortsläpad från platsen, plötsligt lades en arm runt mina axlar och jag vände mig om mot Lester...
Han var nära man kunde se han vackra blå ögon och hans smålockiga hår var så nära att jag kunde ta på det. Han fräkniga ansikte kom närmare, nu bara ett par centimeter från mitt. Hans andedräkt luktade som mint.
Ännu närmare och hans läppar mötte mina.
En explosion av förvirring fanns plötsligt i min hjärna och instinkterna sa åt mig att knuffa bort honom, men jag var för godhjärtad för det! Han avslutade... pussen? Nej... det där kallas väl för kyss?
"Jag... förlåt." Sa Lester och flyttade sig bort från mig.
"Jag ville... bara se hur det var... att kyssa dig." Han såg ursäktande på mig.
"Gillar du mig?" Tecknade jag chockad och han nickade.
"Sen barndomsben... jag... bara förstod det aldrig." Han log ett snett leende och mitt hjärta liksom smälte.
"Gillar... du mig?" frågade han efter en stund.
Kyssen hade varit makalös och det hade liksom... ja blivit varmt inuti men jag var inte redo för pojkvän!
"Jag vet inte" tecknade jag ärligt och han lyste upp.
"Men det finns en chans va? Även om den är liten??" Han sa det med en sådan lyster att jag log. Ja, han hade en chans så jag nickade.

Nog hade han en chans... men kan man gifta sig med kusiner?

Jättebra!

Super!
Är ny läsare och det här är en av de bästa ff jag läst!!!

Du skriver AWSOM!! Skit bra!!
♥

Meeeeeeeeeeeeeeeeer!

Känn dig bevakad lilla du

Super bra!
Känn dig BEVAKAD!!!!!

Jättebra!!
MER