Rose Weasley's första år på Hogwarts

Vet inte hur jag ska beskriva den... Den är bara så j*vla awesome bra :'D

Jag kan inte tacka er läsare nog! ♥ ni uppmuntrar mig verkligen till att skriva mer. Hoppas jag lägger upp en till del den här veckan, men det blir nog inte idag.

Joooooojj, det kan du viiiiiisst!
Punkt. Slut.

mer?

ja, jag trodde jag skulle skrivit mer den här veckan, men jag har inte hunnit, ska skriva så snart jag kan

Okej, nu är det min sista lediga kväll innan skolan börjar i morgon, så jag tänkte ägna den åt att skriva lite mer. Men jag ser verkligen fram emot att börja i morgon igen. Jag tycker faktiskt om skolan.

Kapitel. 20

Kvällen var här. Det var dags för avslutningsbalen. Jag och Evangeline gjorde oss klara uppe i tjejernas badrum i Gryffindortornet.
"Jag känner mig så ledsen för din skull" sade Evangeline.
"Var inte det" sade jag så övertygande som jag kunde. Hon hjälpte till att locka håret på mig.
"Killarna kommer ångra att de inte frågade dig. Du är så vacker" sade Evangeline och log mot mig och jag kunde faktiskt inget annat än hålla med. Jag märkte precis att jag liknade mamma väldigt mycket. Vi hade ett foto hemma från julbalen mamma och pappa gick på under deras fjärde år. Mitt hår var uppsatt nästan identiskt som hennes. Min klänning var blå utan axelband och gick ner till anklarna. Det var utspritt ett lager glitter på den också som hade blivit magiskt fastlimmat så det inte skulle åka av efter hand.
"Du är också vacker" sade jag till min vän. Evangeline hade utsläppt, spikrakt hår och hennes klänning var pastellrosa. Även hennes var utan axelband, men den slutade precis nedanför knäna och satt ganska tätt inpå kroppen. Det var så svårt att tro att vi snart skulle ta våran FUTT-examen.
"Ska vi?" frågade Evangeline och sträckte ut sin arm och log mot mig. Jag log tillbaka och jag tog hennes arm i krok med min.
"Det kan du ge dig på" sade jag. "Nu ska vi ha kul."
Vi var de sista av sjundeårseleverna som var kvar i Gryffindortornet. De som satt i uppehållsrummet vände sina blickar mot oss och de såg häpna ut. En förstaårs flicka sade, "å, vad fina de är" till hennes kompis.
Vi gick nerför trappan som ledde ner till éntrehallen, fortfarande arm i arm. Jag såg Scorpius bland folkmassan som trängde sig in i Stora salen. För ett ögonblick tittade han upp mot mig och han såg nästan chockad ut, men han tittade snabbt bort igen. Det var då jag såg Mikaela arm i arm med honom och jag kände hur mina kinder hettade till. Men jag skulle visa Scorp att jag kunde ha kul utan honom. Al fann oss när vi kom ner vid slutet av trappan och trängde sig fram mellan alla andra.
"Se på er!" sade han. "Det är nästan svårt att känna igen er. Ni ser jättefina ut."
"Du ser inte så dum ut heller" sade jag retsamt. Han såg faktsikt väldigt stilig ut. En svart, enkel galaklädnad som inte stod ut direkt, men den passade honom väldigt väl.
"Ska vi?" frågade Al precis som Evangeline hade frågat mig och han höll ut till min förvåning sina båda armar. Evangeline och jag tog tag på varsin sida om honom.
"Det var värst vad formell du har blivit" sade jag.
"Tja, man försöker ju" sade han och vi skrattade. Al slutade skratta abrupt när han fick syn på Lily och Terrance.
"Bry dig inte om dem nu" sade jag. "Nu ska vi gå in och ha roligt." Al följde oss in i salen som var dekorerad med många fina band i alla elevhemmens färger. De fyra borden hade tryckts upp mot väggen för att ge plats till ett dansgolv och de hade ersatts av flera mindre bord till middagen.
"Ska vi slå oss ner?" frågade Al och stannade till vid ett av borden.
"Visst" sade Evangeline. Hon skulle precis dra ut en stol åt sig när Al hann före och drog ut den åt henne.
"Tack" sade hon och rodnade. "Det var väldigt omtänksamt av dig."
"För all del" sade han i en väldigt tillgjord, formell ton och jag och Evangeline kunde inte låta bli att fnissa. "Tro inte att jag glömt bort er också, min käre kusin" fortsatte han i samma ton och drog ut en stol till mig också. Sedan satte han sig ner mitt emellan oss två. Jag kikade runt i salen och jag fann många flickor med väldigt vackra klänningar. Många som var mycket finare än min, men jag kunde inte låta mig bry mig om något sådant. Till slut fann jag Scorp med Mikaela. De stod och pratade med några andra Slytherinare. Mikaelas klänning var faktiskt inte så dum den heller. Den var violett med axelband och nådde ända ner till golvet och följde kroppsformen. Den var perfekt. Scorp såg inte allt för tillfredställd ut. Han såg ärligt talat uttråkad ut medan Mikaela log sitt falska leende mot de andra. Scorp såg ut att titta runt i salen. Det såg ut som om han letade efter någon. Sedan mötte hans blick min och han log vagt. Jag log lite grand jag med och vinkade diskret till honom. Han nickade bara kort och vände sedan blicken tillbaka till Mikaela. Jag kunde bara hoppas på att kvällen skulle bli bättre.

Hoppas det räcker för tillfället, hoppas jag skriver snart igen, jag har en aning om hur det ska fortsätta, så håll utkik.

Ojojoj, awesomeigt

Älskar den :'D