(PM) En mugglare på Hogwarts

Kapitel 23
Jag kved till. Mitt huvud gjorde otroligt ont. Jag öppnade ögonen och märkte att jag var ensam. Jag var utomhus och det var mörkt. Jag försökte minnas vad som hade hänt. Men när jag såg blodet på stenen så kom jag ihåg. Jag reste mig upp. Jag var lite yr men det var inte värre än så. Jag kände på bak huvudet. Det blödde inte längre men det hade gjort det. Jag började gå upp för kullen och kom fram till det piskande pilträdet. Det var helt stilla just nu men jag var inte så nära så det skulle kunna vara därför. Jag plockade upp en liten sten och kastade det på trädet så att det träffade en av grenarna. Mycket riktigt började trädet slå omkring sig och försökte nå mig. Jag backade bakåt och tittade runt efter en lång pinne eller något. Det tog inte lång tid innan jag hittade en lång pinne men jag var inte säker på om den var lång nog. Men jag brydde mig inte. Jag ville se det här. Jag ville se dem, Sirius, Harry, Ron, Hermione och Lupin. Och kosta vad det vill! Jag plockade upp pinnen och märkte direkt att den var för kort egentligen. Men om jag sprang tillräckligt snabbt… kanske det skulle gå, eller inte. Jag tog ett fast tag runt pinnen jag höll i och började springa. Jag hade en chans. Jag var tvungen att träffa knölen på stammen. Annars var jag körd.
Jag blundade och höll andan. Och precis när jag trodde jag hade missat kände jag hur pinnen stötte på något. Jag öppnade ögonen. Ungefär två meter framför mig hade jag satt pinnen stadigt på knölen. Jag andades ut.
”Då så.” mumlade jag för mig själv ”Nu kör vi.” Jag släppte pinnen och hann precis ner i hålet vid stammen innan trädet började attackera mig igen. Jag började krypa. Gången var låg och det var omöjligt att stå rakt om man skulle ner i den. Jag svalde. Jag gillade inte trånga gångar. Jag hade klaustrofobi. Jag började svettas och det tog ett tag innan jag märkte att jag höll andan. Jag kröp snabbare och snabbare. Men det verkade som om jag inte kom närmre mitt mål alls. Jag kände en tår rinna ner för min kind.
”Nej, Annie!” sa jag till mig själv, ”Du kan inte börja gråta varenda gång någonting inte går som det ska!” Jag fortsatte mumla för mig själv, ”Att fälla tårar gör ingenting bättre. I boken stod det att gången var lång. Men snart så kommer gången börja stiga uppåt och den kommer ta en skarp sväng. Och då kommer det bara vara några sekunder innan du kommer träffa Hermione, Harry och Ron igen!” med den tanken lyckades jag hålla mig från att gråta och jag fortsatte framåt. Efter vad som kändes som alldeles för länge, i den mörka trånga gången, så började gången, som den hade gjort i boken, att stiga uppåt. Jag ställde mig upp och tittade efter ett ljus som enligt boken skulle komma genom en liten öppning. Jag hittade den snart. Jag klättrade upp genom öppningen och gick in i rummet som låg bakom det. Fönstren var igenspikade och jag antog att det var för att ingen skulle se vad som var här inne när Lupin förvandlades. Jag hörde höjda röster uppifrån. Jag antog att Lupin ganska precis hade kommit in och att det nu var Hermione som skrek på honom. Jag gick upp för trappan och såg en öppen dörr. Innanför den dörren stod de alla. Harry, Hermione, Lupin, Sirius och Ron, ja Ron stod förstås inte. Jag gick in utan att tänka mig för och märkte att alla trollstavar var riktade mot mig. Och att Sirius granskade mig mycket misstänksamt.
”Lugna ner er!” pep jag, ”Det är bara jag.”
”Annie!” sa Hermione och tog ner sin trollstav. Samma sak gjorde Harry och Ron. De hade nog precis fått tillbaka sina trollstavar från Lupin antog jag. Hon sprang fram till mig och drog mig bakom henne. Jag himlade med ögonen. Vadå så bara för att jag var mugglare kunde jag inte ta hand om mig själv? Jag hade faktiskt lyckats komma in i spökande stugan genom det piskande pilträdet utan hjälp! Jag tittade på Lupin och han såg oroligt på mig. Jag tittade runt och såg något som nästan fick mig att skrika. En spegel. Och mitt ansikte. Mitt hår var smutsigt, tovigt och blött av blod. Mitt ansikte var alldeles upp skrapat. Jag blödde näsblod och hade ett illande rött jack på kinden. Jag hade inte ens märkt förens nu att jag blödde näsblod. Jag tittade ner på mina ben och såg att båda mina knän hade sår. Jag hade nog aldrig sett mig själv så illa tilltygad! Jag blinkade till och började lyssna istället. Jag orkade inte titta på mig själv just nu.
Men ingen sa något. De bara stirrade, de stirrade på mig. Jag sa inget heller. Jag tittade osäkert på Hermione men hon ryckte bara på axlarna. Lupin stirrade. Harry stirrade. Ron stirrade. Hermione stirrade väl inte riktigt men då och då tittade hon på mig när hon inte kunde låta bli. Jag tittade omkring mig och såg att Sirius också stirrade.
”Har ni inte något bättre för er än att stirra på mig!” utropade jag. Jag hade aldrig gillat när folk stirrar på mig. Och definitivt inte när man hade bråttom! Snape skulle komma vilken sekund som helst och Harry, Ron och Hermione måste åtminstone veta lite av sanningen. Annars kanske de skulle ta Snapes parti.
”Annie. Du blöder…” började Lupin.
”Ja det vet jag väl! Jag är inte blind och det finns en spegel precis där!” skrek jag tillbaka.
”Behöver du inte något…”
”NEJ!!!” röt jag, ”Det är bara lite näsblod och några små sår!” okej där var jag väl lite väl hård men på något sätt var jag tvungen att få dem att börja snacka igen.
”Öh… Ja, vart var jag…” mumlade Lupin, ”Just det. Jag satt och undersökte Marodörkartan.”
”Ni vet hur den fungerar?” sa Harry och lät misstänksam. Men han tittade inte på Lupin han tittade fortfarande på mig. Jag gav honom en hård blick och tydligen hade han själv inte märkt vad han gjorde för han blinkade till och vände sig snabbt till Lupin.
”Självfallet vet jag hur den fungerar!” svarade Lupin ”jag var med och ritade den. Jag var Måntand-mina vänners smeknamn på mig i skolan.” Harrys uppmärksamhet var nu helt på Lupin och vad han sa. ”Ni var med och ritade…”
Lupin suckade och vände sig ännu än gång till mig, sedan sa han,
”Annie! Snälla hjälp till!” allas blickar vändes nu åt mitt håll igen. Sirius sa förvirrat,
”Hur ska hon kunna hjälpa? Jag känner inte igen henne.”
”Den historien har vi inte tid för just nu, låt oss bara säga att Annie har förmågan att veta saker om andra på ett sätt som ingen annan har. Hon är mugglare men har fått stanna på Hogwarts för att vi inte har vetat hur vi ska få hem henne.” svarade Lupin.
”Lupin.” viskade jag, ”Så här får du inte göra…”
”Annie, vi har inte tid för det här. Om du bara kan förklara för dem att de kan lita på oss…”
”Lupin! Säg bara vad du hade sagt om jag inte varit här!” avbröt jag, ”Du kan väl ändå inte mena att du inte tror att jag vet hur lite tid vi har! Och vi har mindre tid än du anar men det måste vara du som förklarar det här!”
”Annie…” jag höll upp en varnande hand och sa sammanbitet,
”Jag klättrade inte upp för en kulle med blödande huvud, sprang förbi ett piskande pilträd, kröp igenom en kilometers lång och en meters hög tunnel för att bråka med dig! Så fortsätt berätta!” han suckade men fortsatte berätta.

Bra!

supermegafoxyawesome!!! snälla meeeer!!!!

MEER

vad roligt att den var bra! kommer kanske mer imorgon men jag är inte säker!

GRYNT!!!

Jättebra

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Super, längtar redan efter nästa!

När kommer mer? xD