|
Borttagen
|
Ni är så vackra.
Precis som ni är.
Om ni bara visste.
Jag önskar att ni kunde se er själva genom mina ögon..
Älska den du är. ♥
28 sep, 2014 22:45
|
Chaemy
Elev
|
Ännu en alldeles för sen läxa. Jag suger så jävla mycket som inte ens har kunskapen att ta med mig en skrivbok hem.
29 sep, 2014 15:07
|
|
Borttagen
|
Skrivet av yerAwizardThea: Ibland känns det så bra, jag känner mig fancy and stuff. Spoiler:
Tryck här för att visa! Men nu. Nej! Jag avskyr min kropp. Allt är för tjockt!
Åh, herregud nej! Du och din kropp är helt fantastisk och ingenting är FÖR någonting. Hela du är helt perfekt och det känns bara värre om du börjar säga emot det.
Du ser så sjukt grym ut och om bara du kunde se dig själv på samma sätt som jag och alla andra gör skulle du se att du är helt fantastisk. Plus är ditt hår so freaking awesome och allt med dig ser jävligt grymt ut! ♥
Så sluta tänka negativt och tänk positivt, du är så jävla grym och det kan ingen ta ifrån dig. ♥333
29 sep, 2014 16:48
|
Chaemy
Elev
|
Fan vad dum i huvet och töntig jag är -.-' Fattar inte ens hur jag kan ha en bild på mig själv som profilbild, USCH
29 sep, 2014 16:52
|
Elma00
Elev
|
!!!I spoiler eftersom att det kan vara triggande text om självskadebeteende!!!
Behövde verkligen skriva av mig..
Spoiler:
Tryck här för att visa!Första gången jag skar mig själv var den 22 maj, 2011. Det finns egentligen ingen anledning till varför jag gjorde det, ingen jag kan minnas i alla fall. Kanske ville jag bara testa, eller så blev det för mycket för mig just den natten. Jag minns själva händelsen så tydligt, men inte mina känslor och mina tankar. Jag minns att mamma hade råkat riva ner ett glas i golvet, och att hon hade missat att plocka upp en bit. Den biten tog jag och smög upp på mitt rum. Jag startade min dator och sökte upp bilder på folk som hade skärt sig, bara för att se hur det såg ut. Jag visste redan innan att det var farligt att skära sig på handlederna, så jag skar mig istället högre upp på armen. Jag skar mig inte djupt alls, det såg ut som om en katt hade rivit mig. Men det gjorde jävligt ont, sved precis som om jag bränt mig på en brännässla. Nästa dag skar jag mig igen, men sen så slängde jag min glassbit.
Nästa dag på idrotten så var det en tjej som sade ”Men gud Elma, vad har du gjort på armen?”. Jag funderade på att säga sanningen, sanningen som jag inte kommer ihåg idag, men jag svarade ”Äsch, det är inget. Hälsade på min moster igår och de hade bussiga kattungar”. Det förvånade mig hur enkelt det var att ljuga om det, speciellt när jag så gärna ville skrika så högt jag kunde att jag hade skärt mig själv, att jag var en patetisk cuttare.
Det dröjde 1 år innan jag skar mig igen efter det. Jag vill inte säga vad som fick mig att göra det, det är för privat. I vilket fall som helt, så kom jag hem och var ledsen. Eller nej, jag var inte bara ledsen, jag var helt jävla förstörd. Hade tillbringat hela lunchrasten inlåst på en toa där jag grät. Ingen märkte min frånvaro, Maja var sjuk och jag var aldrig med någon annan när hon var sjuk. När jag satt inne på den där toan så såg jag mina ärr, som nästan var helt försvunna då, och jag beslutade mig för att skära mig själv. Så jag kom hem, var helt förstörd och försvann in på mitt rum. Istället för att äta middag låtsades jag sova, så pappa struntade i att väcka mig. Jag låg i min säng tills jag hörde att alla låg och sov. Då gick jag till stället där vi har alltid skräp vi skall återvinna. Jag visste att det fanns glas där i, så jag tog den bästa jag kunde hitta. Och, ja ni vet, jag skar mig. På benet den här gången, där ingen skulle kunna se det. Men den här gången kunde jag inte sluta skära mig. Jag fortsatte göra det. Inte varje dag, men nästan. Min lilla ”samling av ärr och skärsår fortsatte växa under en månads tid, tills jag började prata med Erika. Eller, prata och prata, vi började prata ett par månader efter det, men det här var första gången jag skrev någonting till Erika. Jag taggade henne på mugglis där jag svarade på ett av hennes inlägg. Den dagen slängde jag allt som jag använde för att göra illa mig själv. Men sedan så hände det en sak, och jag började skära mig själv igen. Och det var den dagen jag lade ut bilden på Instagram där jag hade skärt in ”Ful” på mitt ben. Många tror säkert att jag gjorde det för uppmärksamhetens skull eller något sådant, och det vore en lögn om jag sade att jag inte ville ha folks uppmärksamhet när jag gjorde det. Men jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig eller något sådant, jag ville bara att folk skulle se det och berätta det för någon vuxen. Jag vet att det förmodligen låter jättetöntigt, men jag visste att det var det ända sättet för mig. Jag skulle aldrig våga säga det till någon, så därför skulle jag aldrig få hjälp. Så, long story short, efter den dagen fick jag träffa kuratorn vilket var det bästa som hänt mig sedan riskakor uppfanns. Vi pratade inte så mycket om hur jag mådde, utan vi pratade om allt annat. Vi kunde sitta och diskutera varför Ikeas glas är bättre än alla andra glas, och varför Madonna egentligen inte är så bra. Jag skar mig många gånger även efter jag hade börjat få tider hos henne, men hon hjälpte ändå så mycket. Skulle aldrig ha klarat mig utan henne.
Sedan så började jag sjuan, ny kurator, nya klass, nya lärare. Jag kan inte påstå att jag skärt mig speciellt mycket under sjuan, men det här hänt såklart. Jag har alltid tanker som säger åt mig att jag borde skära mig. Om jag får dåligt på ett prov vill jag alltid skära mig, om jag kommer försent eller skolkar vill jag skära mig, om jag inte kan svaret på en fråga vill jag skära mig. Men jag gör det inte, inte nu längre. Idag var det 174 dagar sedan jag skar mig själv. Och tro mig när jag säger det här, 174 dagar är jävligt svårt. Jag säger inte att jag har det svårare än alla andra, jag säger egentligen bara att alla andra är så mycket starkare än mig. Det är så många som gått igenom samma saker som mig (och ja, jag har gått igenom svåra saker som jag väljer att inte skriva här på ask) men de har inte känt sig tvungna att skära sig själv. Det tycker jag är sjukt starkt.
Och nu vet jag inte om det är tänkt att jag skall skriva stöttande saker som skall få människor med ett självskadebeteende att inte skada sig själv något mer eller något sådant. Om jag skall vara helt ärlig tror jag att jag inte kan skriva, eller säga, något som kan få någon att inte skada sig själv. ”Stay Strong” är det ända jag kan säga, men personligen så hjälper det ingenting. Och jag kan inte säga att jag älskar er, för jag känner inte er. Det ända jag kan säga är att jag vet hur det känns att må så dåligt så som du gör. Och nej, jag vet inte hur det känns att vara mobbad eller hur det känns att bli misshandlad eller något sådant. Men jag vet hur det känns att vara beroende av smärtan som uppstår när man skadar sig själv.
 
29 sep, 2014 16:54
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Elma00: !!!I spoiler eftersom att det kan vara triggande text om självskadebeteende!!!
Behövde verkligen skriva av mig..
Spoiler:
Tryck här för att visa!Första gången jag skar mig själv var den 22 maj, 2011. Det finns egentligen ingen anledning till varför jag gjorde det, ingen jag kan minnas i alla fall. Kanske ville jag bara testa, eller så blev det för mycket för mig just den natten. Jag minns själva händelsen så tydligt, men inte mina känslor och mina tankar. Jag minns att mamma hade råkat riva ner ett glas i golvet, och att hon hade missat att plocka upp en bit. Den biten tog jag och smög upp på mitt rum. Jag startade min dator och sökte upp bilder på folk som hade skärt sig, bara för att se hur det såg ut. Jag visste redan innan att det var farligt att skära sig på handlederna, så jag skar mig istället högre upp på armen. Jag skar mig inte djupt alls, det såg ut som om en katt hade rivit mig. Men det gjorde jävligt ont, sved precis som om jag bränt mig på en brännässla. Nästa dag skar jag mig igen, men sen så slängde jag min glassbit.
Nästa dag på idrotten så var det en tjej som sade ”Men gud Elma, vad har du gjort på armen?”. Jag funderade på att säga sanningen, sanningen som jag inte kommer ihåg idag, men jag svarade ”Äsch, det är inget. Hälsade på min moster igår och de hade bussiga kattungar”. Det förvånade mig hur enkelt det var att ljuga om det, speciellt när jag så gärna ville skrika så högt jag kunde att jag hade skärt mig själv, att jag var en patetisk cuttare.
Det dröjde 1 år innan jag skar mig igen efter det. Jag vill inte säga vad som fick mig att göra det, det är för privat. I vilket fall som helt, så kom jag hem och var ledsen. Eller nej, jag var inte bara ledsen, jag var helt jävla förstörd. Hade tillbringat hela lunchrasten inlåst på en toa där jag grät. Ingen märkte min frånvaro, Maja var sjuk och jag var aldrig med någon annan när hon var sjuk. När jag satt inne på den där toan så såg jag mina ärr, som nästan var helt försvunna då, och jag beslutade mig för att skära mig själv. Så jag kom hem, var helt förstörd och försvann in på mitt rum. Istället för att äta middag låtsades jag sova, så pappa struntade i att väcka mig. Jag låg i min säng tills jag hörde att alla låg och sov. Då gick jag till stället där vi har alltid skräp vi skall återvinna. Jag visste att det fanns glas där i, så jag tog den bästa jag kunde hitta. Och, ja ni vet, jag skar mig. På benet den här gången, där ingen skulle kunna se det. Men den här gången kunde jag inte sluta skära mig. Jag fortsatte göra det. Inte varje dag, men nästan. Min lilla ”samling av ärr och skärsår fortsatte växa under en månads tid, tills jag började prata med Erika. Eller, prata och prata, vi började prata ett par månader efter det, men det här var första gången jag skrev någonting till Erika. Jag taggade henne på mugglis där jag svarade på ett av hennes inlägg. Den dagen slängde jag allt som jag använde för att göra illa mig själv. Men sedan så hände det en sak, och jag började skära mig själv igen. Och det var den dagen jag lade ut bilden på Instagram där jag hade skärt in ”Ful” på mitt ben. Många tror säkert att jag gjorde det för uppmärksamhetens skull eller något sådant, och det vore en lögn om jag sade att jag inte ville ha folks uppmärksamhet när jag gjorde det. Men jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig eller något sådant, jag ville bara att folk skulle se det och berätta det för någon vuxen. Jag vet att det förmodligen låter jättetöntigt, men jag visste att det var det ända sättet för mig. Jag skulle aldrig våga säga det till någon, så därför skulle jag aldrig få hjälp. Så, long story short, efter den dagen fick jag träffa kuratorn vilket var det bästa som hänt mig sedan riskakor uppfanns. Vi pratade inte så mycket om hur jag mådde, utan vi pratade om allt annat. Vi kunde sitta och diskutera varför Ikeas glas är bättre än alla andra glas, och varför Madonna egentligen inte är så bra. Jag skar mig många gånger även efter jag hade börjat få tider hos henne, men hon hjälpte ändå så mycket. Skulle aldrig ha klarat mig utan henne.
Sedan så började jag sjuan, ny kurator, nya klass, nya lärare. Jag kan inte påstå att jag skärt mig speciellt mycket under sjuan, men det här hänt såklart. Jag har alltid tanker som säger åt mig att jag borde skära mig. Om jag får dåligt på ett prov vill jag alltid skära mig, om jag kommer försent eller skolkar vill jag skära mig, om jag inte kan svaret på en fråga vill jag skära mig. Men jag gör det inte, inte nu längre. Idag var det 174 dagar sedan jag skar mig själv. Och tro mig när jag säger det här, 174 dagar är jävligt svårt. Jag säger inte att jag har det svårare än alla andra, jag säger egentligen bara att alla andra är så mycket starkare än mig. Det är så många som gått igenom samma saker som mig (och ja, jag har gått igenom svåra saker som jag väljer att inte skriva här på ask) men de har inte känt sig tvungna att skära sig själv. Det tycker jag är sjukt starkt.
Och nu vet jag inte om det är tänkt att jag skall skriva stöttande saker som skall få människor med ett självskadebeteende att inte skada sig själv något mer eller något sådant. Om jag skall vara helt ärlig tror jag att jag inte kan skriva, eller säga, något som kan få någon att inte skada sig själv. ”Stay Strong” är det ända jag kan säga, men personligen så hjälper det ingenting. Och jag kan inte säga att jag älskar er, för jag känner inte er. Det ända jag kan säga är att jag vet hur det känns att må så dåligt så som du gör. Och nej, jag vet inte hur det känns att vara mobbad eller hur det känns att bli misshandlad eller något sådant. Men jag vet hur det känns att vara beroende av smärtan som uppstår när man skadar sig själv.
Jag blir alltid så tom på ord när jag läser sådant här, men du ska i alla fall veta att jag alltid finns en uggla bort. Du är så stark, du kommer att klara av det här. Stay strong ♥
29 sep, 2014 17:12
|
yerAwizardThea
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av yerAwizardThea: Ibland känns det så bra, jag känner mig fancy and stuff. Spoiler:
Tryck här för att visa! Men nu. Nej! Jag avskyr min kropp. Allt är för tjockt!
Åh, herregud nej! Du och din kropp är helt fantastisk och ingenting är FÖR någonting. Hela du är helt perfekt och det känns bara värre om du börjar säga emot det.
Du ser så sjukt grym ut och om bara du kunde se dig själv på samma sätt som jag och alla andra gör skulle du se att du är helt fantastisk. Plus är ditt hår so freaking awesome och allt med dig ser jävligt grymt ut! ♥
Så sluta tänka negativt och tänk positivt, du är så jävla grym och det kan ingen ta ifrån dig. ♥333 Tack!♥
Lite svårt att tänka så just nu dock.. 
29 sep, 2014 17:22
|
|
Borttagen
|
Skrivet av yerAwizardThea: Skrivet av Borttagen: Skrivet av yerAwizardThea: Ibland känns det så bra, jag känner mig fancy and stuff. Spoiler:
Tryck här för att visa! Men nu. Nej! Jag avskyr min kropp. Allt är för tjockt!
Åh, herregud nej! Du och din kropp är helt fantastisk och ingenting är FÖR någonting. Hela du är helt perfekt och det känns bara värre om du börjar säga emot det.
Du ser så sjukt grym ut och om bara du kunde se dig själv på samma sätt som jag och alla andra gör skulle du se att du är helt fantastisk. Plus är ditt hår so freaking awesome och allt med dig ser jävligt grymt ut! ♥
Så sluta tänka negativt och tänk positivt, du är så jävla grym och det kan ingen ta ifrån dig. ♥333 Tack!♥
Lite svårt att tänka så just nu dock..
Då behöver du inte tänka på det, du behöver bara veta det. Det är helt okej att må dåligt. Men det hjälper att prata med någon om det så att du kan bli kramad och verkligen förstå hur vacker du är. Du är ju inte ensam att få dåligt samvete över sin kropp, men du är verkligen vacker, så är det bara. Och om någon sa något annat så skulle den personen ljuga. And you must not tell lies  ♥3333
29 sep, 2014 17:32
|
Myling
Elev
|
Skrivet av Elma00: !!!I spoiler eftersom att det kan vara triggande text om självskadebeteende!!!
Behövde verkligen skriva av mig..
Spoiler:
Tryck här för att visa!Första gången jag skar mig själv var den 22 maj, 2011. Det finns egentligen ingen anledning till varför jag gjorde det, ingen jag kan minnas i alla fall. Kanske ville jag bara testa, eller så blev det för mycket för mig just den natten. Jag minns själva händelsen så tydligt, men inte mina känslor och mina tankar. Jag minns att mamma hade råkat riva ner ett glas i golvet, och att hon hade missat att plocka upp en bit. Den biten tog jag och smög upp på mitt rum. Jag startade min dator och sökte upp bilder på folk som hade skärt sig, bara för att se hur det såg ut. Jag visste redan innan att det var farligt att skära sig på handlederna, så jag skar mig istället högre upp på armen. Jag skar mig inte djupt alls, det såg ut som om en katt hade rivit mig. Men det gjorde jävligt ont, sved precis som om jag bränt mig på en brännässla. Nästa dag skar jag mig igen, men sen så slängde jag min glassbit.
Nästa dag på idrotten så var det en tjej som sade ”Men gud Elma, vad har du gjort på armen?”. Jag funderade på att säga sanningen, sanningen som jag inte kommer ihåg idag, men jag svarade ”Äsch, det är inget. Hälsade på min moster igår och de hade bussiga kattungar”. Det förvånade mig hur enkelt det var att ljuga om det, speciellt när jag så gärna ville skrika så högt jag kunde att jag hade skärt mig själv, att jag var en patetisk cuttare.
Det dröjde 1 år innan jag skar mig igen efter det. Jag vill inte säga vad som fick mig att göra det, det är för privat. I vilket fall som helt, så kom jag hem och var ledsen. Eller nej, jag var inte bara ledsen, jag var helt jävla förstörd. Hade tillbringat hela lunchrasten inlåst på en toa där jag grät. Ingen märkte min frånvaro, Maja var sjuk och jag var aldrig med någon annan när hon var sjuk. När jag satt inne på den där toan så såg jag mina ärr, som nästan var helt försvunna då, och jag beslutade mig för att skära mig själv. Så jag kom hem, var helt förstörd och försvann in på mitt rum. Istället för att äta middag låtsades jag sova, så pappa struntade i att väcka mig. Jag låg i min säng tills jag hörde att alla låg och sov. Då gick jag till stället där vi har alltid skräp vi skall återvinna. Jag visste att det fanns glas där i, så jag tog den bästa jag kunde hitta. Och, ja ni vet, jag skar mig. På benet den här gången, där ingen skulle kunna se det. Men den här gången kunde jag inte sluta skära mig. Jag fortsatte göra det. Inte varje dag, men nästan. Min lilla ”samling av ärr och skärsår fortsatte växa under en månads tid, tills jag började prata med Erika. Eller, prata och prata, vi började prata ett par månader efter det, men det här var första gången jag skrev någonting till Erika. Jag taggade henne på mugglis där jag svarade på ett av hennes inlägg. Den dagen slängde jag allt som jag använde för att göra illa mig själv. Men sedan så hände det en sak, och jag började skära mig själv igen. Och det var den dagen jag lade ut bilden på Instagram där jag hade skärt in ”Ful” på mitt ben. Många tror säkert att jag gjorde det för uppmärksamhetens skull eller något sådant, och det vore en lögn om jag sade att jag inte ville ha folks uppmärksamhet när jag gjorde det. Men jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig eller något sådant, jag ville bara att folk skulle se det och berätta det för någon vuxen. Jag vet att det förmodligen låter jättetöntigt, men jag visste att det var det ända sättet för mig. Jag skulle aldrig våga säga det till någon, så därför skulle jag aldrig få hjälp. Så, long story short, efter den dagen fick jag träffa kuratorn vilket var det bästa som hänt mig sedan riskakor uppfanns. Vi pratade inte så mycket om hur jag mådde, utan vi pratade om allt annat. Vi kunde sitta och diskutera varför Ikeas glas är bättre än alla andra glas, och varför Madonna egentligen inte är så bra. Jag skar mig många gånger även efter jag hade börjat få tider hos henne, men hon hjälpte ändå så mycket. Skulle aldrig ha klarat mig utan henne.
Sedan så började jag sjuan, ny kurator, nya klass, nya lärare. Jag kan inte påstå att jag skärt mig speciellt mycket under sjuan, men det här hänt såklart. Jag har alltid tanker som säger åt mig att jag borde skära mig. Om jag får dåligt på ett prov vill jag alltid skära mig, om jag kommer försent eller skolkar vill jag skära mig, om jag inte kan svaret på en fråga vill jag skära mig. Men jag gör det inte, inte nu längre. Idag var det 174 dagar sedan jag skar mig själv. Och tro mig när jag säger det här, 174 dagar är jävligt svårt. Jag säger inte att jag har det svårare än alla andra, jag säger egentligen bara att alla andra är så mycket starkare än mig. Det är så många som gått igenom samma saker som mig (och ja, jag har gått igenom svåra saker som jag väljer att inte skriva här på ask) men de har inte känt sig tvungna att skära sig själv. Det tycker jag är sjukt starkt.
Och nu vet jag inte om det är tänkt att jag skall skriva stöttande saker som skall få människor med ett självskadebeteende att inte skada sig själv något mer eller något sådant. Om jag skall vara helt ärlig tror jag att jag inte kan skriva, eller säga, något som kan få någon att inte skada sig själv. ”Stay Strong” är det ända jag kan säga, men personligen så hjälper det ingenting. Och jag kan inte säga att jag älskar er, för jag känner inte er. Det ända jag kan säga är att jag vet hur det känns att må så dåligt så som du gör. Och nej, jag vet inte hur det känns att vara mobbad eller hur det känns att bli misshandlad eller något sådant. Men jag vet hur det känns att vara beroende av smärtan som uppstår när man skadar sig själv.
SÅ JÄVLA BRA OCH STARKT AV DIG! ♥
29 sep, 2014 20:04
|
Chaemy
Elev
|
Ååh att folk skriver negativa tankar på anslagstavlan  Jag tål det snart inte längre, jag är tillräckligt orolig för min familjemedlem med depression.
Exempel på vad som kan stå:
Spoiler:
Tryck här för att visa!"Tänk om man skulle sluta stå ut" och "Fuck life"
Något i den stilen. Jag blir så jävla ledsen och rädd när jag ser sådant. Snälla, skriv det någon annanstans, men inte där man inte ska behöva se det!
29 sep, 2014 21:27
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen