(PM)Albus Potter

Meeeraaa!!! Du ÄGER på att skrivaaaa!!!!!!

sidan blev inte utdragen, om den hade blivit det så skulle jag fått ta bort några bokstäver från det, men det behövs inte nu!

Den blir det på vissa datorer.

hihih, skriv :p

hihi, jag håller på

TOPPEN! ;D

Nu kommer tillslut ett nytt kapitel. När det tar lite längre tid för mig att skriva så kommer jag lägga ut sista biten på förra kapitlet här så nu kommer ihåg vad som hände

"Albus, vad är det med dig egentligen?” utbrast Ellie då de gick genom korridorerna på väg till astronomilektionen. ”Du har betett dig helskumt idag!”
”Jag vet inte…Det är bara något som känns fel”, mumlade Albus. Ellie gav till en suck.
"Vad? Vad känns fel Albus?” frågade hon.
”Jag vet inte…Det är det som är så konstigt”, suckade Albus. ”Det känns som om någonting kommer att hända idag.”

39 - Skräcken
Albus hade fullkomligt rätt. Någonting skulle hända den dagen, men han kunde inte sätta fingret på vad. Det skulle han däremot snart få reda på.
Ellie, Albus och Sco befann sig nedanför den långa spiraltrappan som ledde upp till astronomitornet. Allting var ovanligt tyst, och trots att det bara var några få minuter kvar innan lektionen skulle starta fanns det inga elever där. Inte ens läraren, professor Strindstone hade kommit än. Hela slottet hade faktiskt känts ovanligt tomt när de lämnade klassen från försvar mot svartkonsterna. Allting kändes fel.
De skulle precis börja vandra upp för den långa spiraltrappan när de blev hindrade av någon som kom springande. Det var Elliot. Han stannade framför dem medan han gned sin om lungorna. Han var mycket andfådd, och ansiktsuttrycket tydde på att det var någonting som inte stämde.
”Elliot, vad är det?” frågade Albus oroligt. Elliot hämtade andan.
”Det är någonting som händer! Ute på skolgården”, flämtade Elliot, ”Skynda er!”
Albus, Ellie och Sco stod förvånade kvar en stund, men när Elliot började springa skyndade de efter honom. På väggarna gömde sig personerna i tavlorna, och korridorerna de sprang igenom var så folktomma som de kunde vara.
Det verkade som om de styrde stegen mot entréhallen, och det var mycket riktigt. Men entréhallen var inte sig lik. Den var fylld av elever och lärare, men det var ute på skolgården som någonting verkligen hade hänt. De stora portarna stod öppna, och utanför stod mest bara lärare.
”Vad är det som står på?” frågade Albus, Ellie och Sco flera gånger om, men det var ingen som svarade. Alla såg rentav sagt skräckslagna ut.
”Hallå, kan någon säga vad som händer!?” skrek Albus irriterat, men han fick inget svar den här gången heller.
Albus pressade sig fram bland eleverna för att få sig en titt på vad som egentligen stod på, och Ellie och Sco följde tätt efter. Viskningar och flämtningar fyllde skolområdet och entréhallen.
”Det är omöjligt”, hörde Albus någon säga. ”Hoppas det är ett skämt” viskade någon annan.
Efter några ansträngande minuter lyckades Albus, Ellie och Sco äntligen ta sig ut på skolgården där det fanns betydligt mer plats. Lärarna verkade stå längst fram, och allas huvuden var vända uppåt. Albus kunde se Snigelhorn, som stod en bit fram. Hans ansiktsuttryck såg förskräckt ut, precis som alla andras. Professor Flitwick stod bredvid honom, med handen ovanför ögonen som kisade lätt.
”Vad är det alla tittar på…?” började Albus, men avbröt sig genast. När han tittade upp mot himlen och såg vad alla stirrade på förstod han genast varför alla verkade vara så skräckslagna. Han blev själv helt förstummad. Från sidan av sig kunde han höra en hög flämtning från Sco.
Den mörka vinterhimlen var inte mörk längre. Istället fylldes den av ett starkt, grönt ljus som kom ifrån någonting som fick både lärare och elever att tappa andan. Albus visste vad det var för någonting. Det var en symbol. Den värsta symbolen som fanns, och Albus hade alltid trott att det var slut med den, men nu var den där. På den före detta så vackra himlen lös nu ett starkt grönt sken som kom ifrån en jättelik dödskalle. Ur munnen på dödskallen ringlade sig en gigantisk grön giftorm…
Albus visste vad denna symbol stod för. Det var mörkrets märke. Hans märke.
Det var Lord Voldemorts märke.

OMG. Det finns inte ord för att beskriva hur bra du skriver och med inlevelsen! ;D ♥

Åh, det här kapitlet var sååååååååå braaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!

Whaaa!! TACk! Ni ska veta att det inte finns ord för att beskriva hur mycket jag älskar er som läser!! NI ÄR SÅ GRYMMA OCH NI SKRIVAR BÄSTA KOMMENTARERNA!! ♥