The cold in our bodies [PRS]

Alice sjönk ner på stolen men hon skakade så kraftigt att hon knappt kunde plocka upp brödet. Men snart hade hon tagit några tuggor och åt med sänkt blick.
"Absolut." Sa Lottie och drog gardinerna isär innan hon öppnade fönstret.
"Så det borde göra dig gott..." Sa hon och vände sig om.
"Jag ska stå utanför rummet och hindra dem att komma igen. Det blir säkert bra." Sa hon lågt och gick mot dörren.
Alice såg upp från brödet med tårfyllda ögon och skakade på huvudet.
" Ta mig till köket. Jag kan ta mig ut därifrån. Det blir inte bättre om jag är med..."

"Du behöver något lugnande. Drick teet. Annars hämtar jag något starkare åt dig.", suckade Olivia uppgivet. Hon hade slagit sig ner på stolen bredvid Alice och rörde försiktigt vid Alice hand med sitt pekfinger. Ett sätt att försöka lugna Alice. Som att visa, här är jag, jag finns här för dig.
"Låtsas som att du är hemma. Vad hade du gjort då?", viskade hon. Letade efter något som kunde lugna vännen.

Hon lade undan brödet och sträckte sig efter koppen. Det doftade så gott och sött så hon drack det sakta. Men skakade på huvudet. "Kamomill biter sällan på mig." Viskade hon och vände på huvudet, log svagt och lutade huvudet mot hennes axel.
"Om jag var hemma? Då skulle jag rådfråga mina systrar." sa hon ömt och slöt ögonen.
"Hur de skulle göra. Men ingen skulle veta för vi har inget med män att göra. Detta är nytt för mig."

Olivia satt tyst och kände Alices kind mot sin axel. Hon var försjunken i tankar. "Om jag hade varit din syster så hade jag sagt att du skulle lita på din intuition och dina krafter, vad det då betyder", fortsatte hon, uppgiven i leken, som om det skulle leda till något bättre. Här ville hon inte deppa längre.
Hon rätade på sig och blickade mot dörren. "Vill du ha whiskey istället? Det kanske biter mer på dig?"

"Du låter som min syster när du säger så." Sa hon och skrattade till och åt lite av brödet. Sedan ryckte hon till.
"Vad är det?" Frågade hon och såg hur Lottie suckades öppnade dörren och de två kvinnorna kom in med armarna fulla med saker igen. Denna gång sa de inget. De lade ner sakerna på sängen och vände sig om och gick.
"Jisses de är så stela!" Sa hon och kom fram och såg på Olivia.
"Hur är det med er?" Frågade hon ömt.

"Lottie." Olivia gav henne en blick som tydde på att hon behövde hjälp. "Se efter Alice. Jag ska hämta whiskey åt henne.", sa hon och reste sig upp, borstade bort osynligt smuts på sina kläder och gick till dörröppningen för att lämna rummet. Hon gav inte de nya grejer någon notis, utan var bestämd på att utföra sitt uppdrag och så snart som möjligt komma tillbaka till dem. Hon behövde få samla sig ett ögonblick, själv. Alice var trygg hos Lottie, så hon gick därifrån utan dåligt samvete.

"Det är ingen fara. Gå du." Sa hon och satte sig ner vid Alice och fattade hennes ena hand och såg efter Olivia.
Alice hade ätit upp frukosten och såg mot sängen där klänningen låg och såg sedan på Lottie.
"Hjälp mig.."

"Så....." Tristan såg på Olivia när hon kom ut och log svagt.
"Är fröken Alice missnöjd med klänningen?" Frågade han och skakade på huvudet.
"Far som valde med omsorg."

Olivia ryckte till då hon hörde Tristans ord. Hon hade inte märkt att han var där, som om han bara uppenbarat sig från ingenstans. Men lika snabbt brusade ilskan upp. Hur illa situationen var, Alice som var så ledsen och illa däran, bortförd från sitt hem. Hon knöt nävarna. Hårt. Så att hon inte skulle höja rösten åt honom. Hon visste bättre än att göra sig ovän med slottets herrar. "Alice är starkare än du tror, sir", sa hon istället och svalde ilskan. Hon sänkte blicken och fortsatte gå mot köket. "Det finns inget hon behöver av dig, så fortsätt med det du gjorde innan du gick efter mig.", tillade hon och tog trappstegen ner till källarvåningen.

Han skrockade och gick efter henne.
"Inte? Jag tyckte att jag hörde hon ville hem.... Jag kanske kan fixa det.." Sa han lent och stannade upp vid trappan.
"Leta upp mig om du vill ha något." Sa han och försvann till biblioteket. Han log och satte sig i en av stolarna.

Det knöt sig i magen av Tristans ord. Kunde han hjälpa Alice hem? Idén var bra, men Olivia litade inte ett dugg på honom. Hon hade hört att Rion och Tristan var ovänner. Och hur mycket hon än störde sig på Rion, så var Tristan snäppet värre. Han hade inte gett henne ett bra första intryck. Hon skulle välja Ivans familj före främlingar.
Olivia roffade åt sig whiskeyflaskan från skåpet i köket och återvände raskt tillbaka uppför trapporna till Alices rum.
Hon skyndade sig in i Alices rum, med andan i halsen. Inte ens funderat på att hon hade rusat på stegen. Hon ville undvika Tristan.
"Hur går det för er? Jag har whiskey. Jag är ledsen, men jag glömde ta ett glas." Hon gick fram till bordet och hällde upp den gyllende drycken i Alices tekopp.