Life - Lupple & Medi PRS

Smärtan hade avtagit och Olivia hade lyckats att somna om. Trött som hon var hade hon inte btt om utan låg på sin säng med kläderna på. Morgonen började krypa och hon kände solens värme mot sin hud. Med ett kvidande vaknade hon och satte sig upp. Hon tog sig ner men gjorde ingen frukost. Sömnigt satte hon sig vid köksbordet och såg ut mot fönstret.

Rose vaknade på morgonen helt omedveten om vad som hade skett och lika glad som alltid. "Varför nya smycken?" Frågade hon och gjorde en ansats att ta av dem. Gabriel stoppade varsamt hennes hand och log. "Rose, kära lilla du. Kan du lova mig att aldrig ta av dem?" Frågade han och smekte hennes kind lätt. "Du vet vargen du har inom dig. Den är lite väl ivrig att komma ut och vi måste försöka hindra den till varje pris. "Viskade han och Rose såg på honom och nickade sakta. "Okej jag ska inte ta av dem. "Viskade hon förundrat innan hon reste sig och rusade iväg mot sitt hem. "En varg ska vandra med henne varje timme om dygnet. Fixa ett schema. " Sa han ilsket mot flocken och en tog första skiftet och sprang efter henne i vargskepnad.

Olivia reste sig och öppnade dörren till bakgården och drog in luft i lungorna innan hon ropade rakt ut efter Gabriel. Ärren sved och brännde som aldrig förr och hon var orolig. Hon sjönk ner på golvet och lutade sig mot dörrkarmen och slöt ögonen.
Hon var vrålhungrig men hade ingen ork att göra iordning maten.

Gabriel hörde Olivias rop och skiftade form och sprang, han sprang fort och rakt fram till henne. Rakt in i henne och väl där så skiftade han form. " Rose började skifta inatt. "Viskade han sorgset.

Hon kramade om honom och såg upp på honom. Hon såg sliten ut.
"Det lät inte alls bra. Det låter som hon haft det jobbigt." Hon drog av sig tröjan. Ärren var röda och irreterande.
"Jag kunde sova bara några timmar inna jag vaknade med smärtor. Kändes som kroppen slets itu."

"Hon riskerar att dö, jag gjorde allt jag kunde för att hindra den och jag ska fortsätta försöka men om vargen bryter sina band. Den flickan kommer dö av skiftningen. "Viskade han innan han såg upp på hennes ärr. "Åh älskling. "Viskade han och drog varsamt med handen över dem. "Jag är så ledsen. "Fortsatte han sorgset. "Kom låt oss gå in. "Bad han och ledde henne in genom dörren.

"Men mår hon bra nu? Det är sol ute." Hon drog på sig tröjan och gick in, Magen kved av hunger och hon suckade.
"Jag är visst så hungrig. Det är inte alls bra." Viskade hon medan hon slog sig ner.
"Om du vill kan jag göra dagen efter fullmåne till vargarnas dag igen. Jag kan gå och se hur alla haft det." Hon log mjukt.
"Det kanske finns något som kan hjälpa Rose."

Gabriel suckade. "Hon har inget minne av det och verkar som vanligt. " Sa han och log svagt. "Då borde du äta. "Log han för att sedan sluta le och skaka på huvudet. "Det är inte en bra idé. De alla är väldigt uppskakade, du förstår ingen har någonsin varit så ung. Min ålder var ung, 7 år men fyra... ingen förstår varför. "Viskade han och suckade. "Jag ville bara meddela dig att alla är säkra och se till att du är säker."Log han. "Men jag kommer inte kunna stanna länge. Jag behöver rådfråga om detta. " Sa han med en suck.

"Det låter så hemskt. Jag vill så gärna hålla om henne. Men en order är en lag." Hon såg upp på honom.
"Kan du ge mig lite yoghurt då? jag klarar mig men jag vill att du ringer och modellar sedan. jag har lite att göra så." Hon kliade på sin bröstkorg.

Gabriel log svagt. "Du kommer få hålla henne igen, jag ska göra mitt bästa. "Viskade han och reste sig upp för att ta fram en enklare frukost till henne och serverade den. " Jag ringer senare, och du gör mig en tjänst. Ring Mi, hon må säga lite men hennes minne sträcker sig långt. "Viskade han. "Hon kan ha någon insyn i detta. "Sa han med ett svagt leende.