PRS Lupple & Medi

Hon kom ut efter en halvtimme med en turban och en morgonrock och satte sig framför spegeln och såg in i spegeln och suckade tyst. Den var redan 11.

Dorian klev in till henne när hon kom ut och han satte sig på huk vid hennes sida.
"Jag måste gå ned nu. Och förbereda vissa saker. Mardröm. Kom ihåg det. Och är det en för förskräcklig mardröm efter att den är avslutad så lovar jag att ta bort ditt minne av den. Jag kan radera alla dina minnen angående oss om det är vad du vill. " Viskade han och gav henne en lätt kyss på läpparna.
Reste sig upp, kramade hennes hand och såg Alexander kliva in med en kopp.
Han gick fram med den och satte den framför henne.
"Detta är lugnande. Jag vet att den luktar förskräckligt men det kommer hjälpa." Sa Alexander och log svagt mot henne.

Hon såg på honom och slöt ögonen och kysste honom på läpparna.
"Jag vet och jag säger det till mig själv."
Hon såg på honom och sedan såg hon Alexander med koppen.
"Så det var det som luktade?" Hon såg på honom och rynkade på näsan men tog koppen och drack upp det och grimarserade.
"Det var det vidrigaste jag har smakat." Hon satte ner koppen och lutade sig tillbaka.

Alexander log svagt och nickade.
"Kanske men det kommer vara effektivt. Nu ska du få vara ifred. Vi syns snart." Sa han och gick ut ur rummet vilket även Dorian gjorde och snart var de alla igång med alla förberedelser.
Dorian stod utefter kanten, iklädd sin kappa och svalde hårt. Han ogillade detta starkt.

"Hur kommer jag må efter det?" Hon såg efter honom och suckade medan Sophie kom fram och tog bort handduken runt hennes hår och fönade det snabbt och borstade ut det, hjälpte henne i klänningen och sminkade henne. Tillsist fäste hon ett spänne i hennes hår och lade tyget över hennes ansikte och såg på henne. Hon var klar. Hon gick och öppnade dörren.
"Hon är redo.."

" Trött." Sa Alexander på vägen ut.

Dorian hörde henne öppna dörren och drog försiktigt upp luvan. Stod på den platsen han skulle stå på och höll ögonen slutna och händerna knutna.
Hon skulle bli skrämd, orolig till och med förtvivlad när hon såg hur de såg ut. Iklädda detta. Helt mörkt. Usch. Även om han och alla andra såg helt perfekt i mörkret kanske till och med bättre än vanligt så skulle hon inte se något.

Sophie band hennes händer med ett band och hjälpte henne upp och hjälpte henne komma ut från rummet och såg på Tristan som stod och väntade. Han tog emot bandet och började leda henne mot trappan, Väl där lyfte han ner henne och satte ner henne igen.Började sedan dra med henne och släppte bandet när de möttes av Lathan i hans vita dräkt.

Willow förstod nästan inte vad som hände runt henne. Hon kunde gå men kändes som hon var full. Ansikten åkte in och ut och hon såg sig om och försökte dra av sig tyget men hon orkade inte. Hon kände sig rädd och drog ihop sig och började skaka.

Dorian ställde sig vid sidan av Lathan, och höll i silverbägaren. Han avskydde att hon var bunden men han kunde inte göra något för så var ceremonin- så var det rätta sättet.
Lathan började tala på latin medan den unga fickan som skulle offras leddes in. Den flickan var nog mer drogad än Willow för hon stod bara där och förstod inte ens vart hon var.
Lathan tog upp en kniv som en höll i, ledde flickan så hon stod framför Willow men också i närheten av stenbordet. Fortsatte tala, resten mässade efter några få meningar innan Lathan skar flickan i halsen. Hon var död inom någon sekund och bordet blev täckt av blod och det sista blodet rann ned i bägaren Dorian höll i.
När blodet hade börjat rinna hade alla blottat sina tänder och mässat dem där meningarna igen.
Dorian gav över bägaren till Lathan och ställde sig sedan framför Willow.
Dorian lyfte bort hennes slöjan från hennes ansikte, mässandet blev högre och mer intensivt. Även han mässade, han hade inget val.
Han tog upp silverkninven som skulle användas, höjde Willows ena hand och drog ett snitt i hennes handflata. Lathan fångade upp blodet som rann i bägaren. Alla rörde sig några steg längre fram och mässande högre.
Dorian tog lite blod på sitt finger och gjorde markeringen i hennes panna och sa orden han behövde på latin innan han sakta förde Willow fram till bordet. Mässandet blev ännu högre och intensivare och Lathan bar försiktigt upp Willow på bordet så hon låg på det innan han gick tillbaka till sin plats och Lathan fortsatte.

Willow såg inte på flickan utan såg ner och försökte att inte titta upp, hon ville inte se. När Dorian ställde sig framför henne såg hon upp och äntligen kunde hon se honom. Tårarna rann ner och hon kände bandet tas av och en hand greppa tag om den ena handen. Snittet fick henne att rycka till och hon ville vrida sig loss men drogen gjorde henne nästan lealös. Vad var det dom messade över? Hon ville skrika men rösten var borta. Tårarna rann igen när Dorian kladdade något i hennes panna. Kvidandet kom när Lathan lyfte upp henne och placerade henne på bordet. Det var så kallt. Tyst grät hon innan smärtan genomborrade henne och hon skrek. Hon försökte sätta sig upp men hon kunde inte. Hon skrek av hjärtat, kroppen spännde sig och hon såg Lathan över sig innan hon blev slapp och slöt ögonen.

Dorian höll ögonen hårt slutna och sina öron så stänga han kunde. Han ville inte se henne lida, han ville inte höra men han fortsatte att mässa.
Och trots hans försök hörde han hennes skrik och sedan var hon tyst.
Hennes tystnad oroade honom och han var redo att döda alla här inne ifall hon var skadad eller död. Men han hörde hennes hjärta och det slog starkare än någonsin. Inga oregelbunda eller svaga hjärtslag och han log svagt. Det var klart. Hon behövde bara vakna, skriva under pappret så hon skulle vara säker för han precis som alla andra kände styrkan i hennes blod och han ville ha det. Precis som alla andra.