När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

"Jag vet inte heller, men de förtjänar ett farväl" sa han och satte sig ner och började skriva
jag älskar det har jag alltid gjort, det är nog mig sjlv jag inte älskar och jag är ledsen över att jag behöver såra er på det här sättet. jag är jätte ledsen för det, särskilt efter allt du fick gå igenom mamma för att få tillbaka mig, men jag orkar inte mer. jag orkar inte med folks blickar eller alla fröväntnignar på mig. en dag kanske ni förstår och jag hoppas inte att jag sårar er för mycket. jag vet inte vad jag skall säga till er mer än att jag verkligen älskar er och att det inte är erat fel, vad som än hade hänt hade ni inte kunnat hindra mig. jag hoppas vi ses en dag.

älskar er Fai D Flourti
Fai såg på pappret som var fullt emd tårar och han la sorgset ner det och såg på Xenia

Xenia satte sig ner och bara stirrade på papperet, hon visste intevadhon skulle skriva. Tårarna rann stilla ner för kinden och hon visslade lågt och hon såg Nyx komma flygande. "Hej, gumman, du ska lämna ett brev till mamma." sa hon med kvävd röst och strök henne över fjädrarna, nog skulle hon sakna sina föräldrar och Nyx och mycket, men hon skulle sakna Fai ännu mera. Och hon otkade inte leva som hon gjorde. Hon såg ner på papperet och suckade.

Älskade mamma och pappa, när ni läser det här finns jag inte mera. Vill bara säga, det är inte erat fel och jag älskar er av hela mitt hjärta. Men det är mycket ni inte vet, som jag inte ens nu kan berätta. Tro mig jag har försökt, det är som om det äter upp mig innifrån. Men tro absolut inte att det är ert fel, det är något annat något som hände när vi var skiljda från varandra.

Jag älskar er av hela mitt hjärta, förlåt.
/Er Xenia.

Tårarna rann stilla, Xenia vek ihop papperet och gav det till Nyx.
"Här gumman flyg med det till mamma, jag älskar dig med." sa hon och kysste Nyx på näbben. Hon önskade nästan att Nyx skulle följt med henne.

Fai såg på brevet och viftade sedan med staven och sa orden hans mor lärt honom för många år sedan och brevet försvann. han ställde sig sedan upp och såg på Xenia och tog henne i handen "Är du klar?" fårgade han

Xenia bar fram Nyx och släppte ut henne genom fönstret. Sen såg hon på Fai och nickade. "Hoppas vi kommer till samma ställe,vart vi nu hamnar." sa hon och de gick fram till fönstret.

"Ja vi kan hoppas" sa han och kramade hennes hand och kysste henne en sista gång "Jag kommer alltid älska dig" sa han och tog henne i sin famn och föll sedan bakåt emd Xenia i sina armar

Xenia blundade och var berädd på smällen men den kom inte, eller den kom men hon kände den inte. Hon slog upp ögonen och slöt dem genast, det var så ljust att hon fick kisa, det var så vitt. Vart hade hon kommit?

Det kändes som om de föll i en evighet, det var kanske så här det skulle kännas för alltid som om de föll men plötsligt stanade det och han landade någon stans
"Fai? Xenia vad gör ni här?" frågade en röst som han skulle kännt igen bland hundraröster
"Sev?" frågade han och slog försiktigt upp ögonen och fann att Xenia fortfarande låg i hans famn "var är vi?"

"Vi bara hälsar på." sa Xenia och log lite när hon såg Sev uppenbara sig framför dem. Hon klev ur Fias famn och ställde sig upp.
"Vart tror ni att ni är?" sa Sev undrande.

Fai satte sig upp
"Jag trodde bara aldrig jag skulle hamna här" sa han lågt och Sev hjälpte honom upp och slog sen armarna runt honom
"Klart du skulle, du måste sluta tro att du är en ond människa." sa Sev och kramade sen om Xenia "vi väntade oss inte att träffa er så snart bara" sa han och Fai såg sig omkring

"Eller hur, det har jag sagt till honom, men inte lyssnar han." log Xenia och såg sig om.
"Vi är på Kings Cross, eller hur?" ssa Xenia leende hon såg sedan ner på sig själv. Hon hade vita jeans och en vit T-shirt och hennes förut så såriga armar var helt sårfria och dödsätarmärket var försvunnet. Hon log, det var en lättnad att slippa det märket, nu kunde ingen bestämma över henne.