Skriva av sig-tråden

Jag blir så lycklig av min systerdotter ♥ Att se henne skratta när jag pratar med henne, att höra henne jollra, att se hennes stora blå ögon titta över rummet och se henne sova så sött!
Jag har aldrig känt såhär över nån av mina syskonbarn förut, jag tycker om dom ja men inte såhär mycket. Jag trodde inte ens att jag skulle kunna tycka om ett barn såhär mycket!
Jag vet inte, det var som att jag föreställde mig det från början! Att hon skulle betyda mest för mig...Kanske är det för att hon är det syskonbarnet som har varit mest efterlängtat, som har kämpats mest för (min syster är tillsammans med en tjej och de har försökt i flera år, flera gånger med att försöka skaffa barn) - att det lixom är en seger, att hon äntligen har kommit!!


Min älskade systerdotter ♥ De var och hälsade på igår och inte ens när hon skrek och var missnöjd så kände jag någon avsky (som jag brukar, gillar inte skrikande ungar) och ville inte att de skulle gå!

Ååh D: Jag längtar tills jag får vara barnvakt åt henne!

Det blir lättare med tiden. Eller inte.



------

Jag vet inte vad som är definitionen av bra. Det är en miljon saker och det är ingenting alls.

Men jag vet att jag inte är tillräckligt bra som inte tränar tillräckligt mycket, som inte springer tillräckligt fort eller tillräckligt långt. Jag vet att jag är dålig, för jag ser alla fitnesskonton på Instagram och de går till gymmet och de bygger muskler och jag vet att jag inte får gymma. Inte egentligen.

Jag vet att jag inte är tillräckligt bra, för jag tar inte tillräckligt fina foton och jag vet aldrig vad jag ska lägga upp på Instagram. Jag har inte ett fint feed och jag har inte många följare. Jag borde ordna upp mitt konto, jag ska väl göra det när jag får en ny telefon, men jag tycker heller inte om att radera alla bilder. Tänk om jag saknar dem.

Jag vet att jag inte är tillräckligt bra, för jag får allt för lätt finnar och jag kan inte äta vad jag vill för jag är alltid rädd för överskott av kolhydrater eller kalorier eller socker eller vad som helst egentligen.

Jag vet att jag inte är tillräckligt bra för jag har inga jävla former alls, det tog den här sjukdomen ifrån mig, jag vet att jag inte är tillräckligt bra för att jag är kort.


Jag vet att jag inte är tillräckligt bra, för jag har inte tillräckligt mycket kontakt med mina vänner och jag måste så ofta ta initiativen. Med vissa vänner är det alltid jag, vissa är lite bättre på det. Det har alltid varit jag, som får tjata och vara irriterande. Dålig.

Jag vet att jag inte är tillräckligt bra för jag pluggar inte alls tillräckligt mycket, och jag måste plugga kemi inför ett prov hela veckan i New York.

Jag vet att jag inte är tillräckligt bra, för jag tänker för mycket och jag blir så rädd för att saker inte ska bli bra att själva tänkandet förstår allting.

Jag vet att jag inte är tillräckligt bra, för jag skriver inte tillräckligt mycket eller ofta. Långtifrån. Och jag är rädd för att det ska vara jobbigt, så jag undviker ofta skrivandet.

Det som borde vara min räddning. Det som hade varit min räddning om jag hade varit bättre.

Om jag hade varit bättre.

Men det är jag inte.

Jag är så trött på att tänka

Okej, så vi åkte till sjukhuset idag för min panikångest antagligen blivit värre.
Det var ännu värre till och med. Diabetes. Hur fan ska jag klara av det också?

Jag lider med dig om panikångesten.

Jag orkar fan inte. Jag är så jävla less på allt.
Det blir för mycket. Allt i skolan, vara sjysst, alltid vara glad och hänga med på lektionerna. Alltid se acceptabel ut. Fixa med mina småsyskon, träna och hålla koll på läxor. Det går fan inte. Jag håller på att kollapsa.

Jag tittar hellre på tv-serier, och låtsas att det är mitt liv, än att träffa mina kompisar.
Är det något fel på mig eller dem är ju frågan..

Har hört den så många gånger.

Men den har aldrig passat så exakt som just nu.

https://www.youtube.com/watch?v=gOP5pVeQfyg

Börjar bli hemskt nu i skolan.. Är det värt att byta skola i åttan? Är det försent? Är jag fast i detta helvete..

Varför vill du byta skola? =(