Skriva av sig-tråden

Det är ju inget tvång att ta de sprutorna! Bara ett erbjudande..

Det är okej att vara rädd för att ta sprutor. Syster ska veta hur hon ska behandla någon som är spruträdd - det är trots allt rätt vanligt. Man behöver inte ta de sprutorna om man verkligen inte vill, men jag skulle rekomendera dig att göra det. Vi fick inte de sprutorna, det har införts på senare dar. För er skull. Så du och dina föräldrar får aväga om det är värt att utsätta sig för sprutskräcken för att få ett skydd om en livshotande sjukdom i framtiden.

Jag tycker inte att du ska döma henne för hårt för att hon inte berättar. Kan självklart förstå frustrationen men jag vet då jag inte mådde bra så blev jag väldigt tillbakadragen. Inte berättade jag något för något. Mina vänner och jag gled isär vilket kändes som skit och jag visste att det var mitt fel men samtidigt så gjorde jag inget åt det för jag orkade helt enkelt inte. Allt var bara som ett svart hål som sög ut allt ur mig. Och jag skämdes otroligt mycket.
Något som jag uppskattade väldigt mycket var några av mina klasskamrater som bara var med mig. Trots att jag inte sa särskilt mycket eller var särskilt rolig eller berättade någonting så var de med mig. De satt jämte mig på lektionerna, en sådan liten sak betydde jätte mycket, de var med mig under håltimmarna och satt med mig på lunchen.

Så bara att ni är där för henne kanske gör det lättare för henne för det låter som om hon inte mår särskilt bra. Alla pratar inte om sina problem och jag tror hon är väldigt medveten om det.

Fast jag kan ju ha helt fel med och missuppfattat hela situationen. Hoppas allt löser sig för er. Och ta hand om dig.

Inget jag gör är någonsin tillräckligt bra.

Vaccinationen skyddar inte mot livmoderhalscancer. Den ger ett skydd mot ett av flera virus som kan ge upphov till livmoderhalscancer. Ville bara skriva det för det är många som tror att man efter att ha blivit vaccinerad mot det viruset slipper gå på cellprover senare i livet. Det är fel.

Okej. Men det är fortfarande ett skydd som kan hjälpa att förhindra det.

Hatar min jävla telefonskräck. Tog ungefär en timme för mig att mentalt förbereda mig för ett samtal, sedan satt jag med telefonen en halvtimma för att våga trycka på ringknappen.

När det ringer vågar jag knappt svara utan hoppas att de ska sluta ringa eller skicka ett SMS.

Dock när jag väl ringer eller svarar blir jag sjukt stolt över mig själv som att jag vunnit en guldmedalj i VM eller något xD

Är precis likadan, får typ ångest över att ringa folk jag inte känner. Typ som när jag skulle ringa polisen i somras, det tog mig 1h att lugna mig, 30min innan jag ringde men sen känner man sig apstolt.

Det är hemskt, att man ska få ångest av att ringa liksom D:

Hatar att tala med de jag känner med och undviker helst att ringa. Skype funkar bättre konstigt nog, men det är ändå inte samma sak. Du ser personen du talar med.

Inget jag gör duger, inget jag gör är någonsin tillräckligt bra. Alla klankar ner på mina drömmar, bara för att jag drömmer om något ovanligt och något som inte många gör betyder det inte att det är dåligt.

Det suger att det jag älskar och vill arbeta med aldrig kommer bli mitt yrke... Fan för ett år sedan hade jag aldrig låtit någon säga det men nu säger jag det själv.

Kommer aldrig få mitt drömyrke. Kommer aldrig kunna jobba med det enda som gör mig lycklig. Kommer aldrig att få leva ett liv där jag är helt lycklig.

Ingen tror på mig, ingen. Jag brukade tro på mig själv, så jävla mycket. Men den kämparglöden har sugits ut ur mig sen länge nu. Det blir så när man hela tiden får höra att man aldrig kommer bli det, att det är omöjligt, att det är idioti att drömma om det, att det aldrig kommer gå, att det inte finns någon möjlighet till det...

Bokstavligen krossad just nu. Känns som mitt hjärta stannat och min själ är trampad på. Som om min lycka absolut inte spelar någon roll. Vilket, lets face it, den inte gör. För någon längre.