Life - Lupple & Medi PRS

Olivia kunde höra vargarna och bet ihop. Det lät som de hade ont. Men hon reste sig inte utan satt stlla där hon satt och drog filten tätare om sig.
Hon hatade att behöva vara rädd för att något skulle hända och hon bet sig i läppen.snabbt öppnade hon påsen med chips och satte på en flm innan hon drog ihop sig på soffan.

Fram mot småtimmarna hade barnen somnat, om än oroligt men sov det gjorde dem och han- Gabriel kunde inte hejda det längre utan lät månen styra hans förvandling och det var en sådan frihet.

Hon hade somnat framför teven med en filt om axlarna. Hon låg med påsen i handen och lät det varma ljuset från teven lysa på henne. Hon hade lyckats låsa ut alla vargarnas ylanden men hade ett oroat uttryck i ansiktet.

Sedan hände det, ett förfärligt mänskligt skrik som övergick till ett morrande. Gabriel skyndade in i grottan och drog ut barnet som började att förvandlas. Rose. Hon var för ung. Hon skulle dö av detta. Han cirklade henne innan han stannade och la tassen hårt på hennes bröst och tvingade in vargen igen. Inte ännu.

En av de manliga vargarna hade rusat mot grottan men stannat precis utanför för att se på Gabriel. Hade det verkligen hänt? Att Rose, den yngsta redan börjat sin förvandling? Oroat gav han ifrån sig ett läte och trampade oroande där han stod.

Gabriel kände vargarnas närvaro och deras oro. Han själv kände den tusenfalt. Han hade varit ung, han hade varit sju år när det skedde honom själv. Det hade nästan dödat honom, han hade varit hårsmån nära döden. Rose, som endast var fyra- hon skulle dö. Han visste att hennes blod var varmt, att det bar enorm kraft men inte ännu. Han behövde binda hennes varg, till sig själv? Han ylade och mötte vargens ögon. Befallde den att inte visa sig, att vänta. Om och om igen befallde han och på den tionde ylningen när även flocken sammanband hans befallning så föll den tillbaka och lilla Rose låg där utmattad, svettig men sovande. Han satte sig vid hennes kropp och stirrade på henne. Tvättade varsamt hennes ansikte och visste att detta inte skulle binda vargen länge.

Vargen ylade mot månen innan han vände sig om och började springa i cirklar. Det smärtade honom så. Önskade att det kunde lättas och morgonen skulle komma snabbare. Men han såg på honom med en sorgsam blick och satte fart ut i skogen. Han blev galen. Han behövde springa av sig all energi. Han skulle sova ändå i morgon.

Gabriel svalde hårt. Såg efter vargen som sprungit och sedan tillbaka på lilla Rose. Då slog det honom, han behövde kuva vargen. Han tog upp henne i munnen och sprang med henne till hennes hem. Väl där så krafsade han på dörren, den vise öppnade och Gabriel rusade in med flickan och nosade på det han behövde. Det tog den vise några sekunder men när hon väl fattade det så gav hon flickan silversmycken, halsband, armband och ankelband. Gabriel tog tillbaka Rose upp till klippan och la varsamt ned henne. Det borde räcka.

Oliia vaknade till när hon hörde ett ylande precis utanför. Hon satte sig upp och gned sig i ansiktet. Snabt reste hon sig, stängde av teven och gick mot ytterdörren. Men hon stannade upp. Hon fick inte öppna. Snabbt tog hon sig upp till sovrummet. Tårar började att rinna längst hennes kinder och hon lade sig. Det värkte inom henne. Det hade kännts förut men nu brann det. Det sved och hon kunde inte få tröst.
Smärtan var nu så påträngande att hon skrek av ren smärta.

Natten började krypa mot morgonen men hela flocken var i oro. En sådan ung flicka? Vad hade förändrats? Gabriel själv var utom sig av oro. Men det var inga fler syn på en förvandling. Men ändå, så ung?