prs yehet & kkaebsong

Joshua tycker lätt på axlarna, nej datum har han ingen koll på. Då sextonåringen skrivit ner alla kalorier i sin almanacka varje dag, hade de tagit den ifrån honom.
"Ingen aning.. 20 oktober kanske?" Mumlar han och gömmer ansiktet i kudden, drar täcket över sig. "Lördag antar jag, det är väl i princip varje helg."

”Fråga inte mig, jag har inte koll på någonting”, påpekade Zihao och sökte sig närmare den andre, i behov av närhet. ”Den 20e..”, mumlade han därefter fundersamt och slöt ögonen. ”Den 20e, det betyder att det är fem dagar kvar. Fem dagar är en lång tid.” Han drog in Joshuas doft, kände hur tröttheten blev mer och mer påfrestande. Fortsatte det på det här viset skulle han defintivt somna inom en snar framtid. Det kanske inte spelade någon roll dock, då han varit vaken hyfsat länge.

"Fem dagar till vad?" Frågar Joshua som inte haft någon koll alls de månader han varit borta. Fullmåne kanske? Om så är fallet är nog Zihao mer än stressad vilket får sextonåringen att borra ner sig hos honom och hålla honom hårt.

Zihao ryckte på axlarna och drog lite på munnen när Joshua klamrade sig fast runt honom.
”Du vet, tills min favoritdag i månaden”, mumlade han även om det troligen redan varit rätt så uppenbart. Med en sned blick vände han ögonen upp mot taket och rynkade lite på ögonbrynen, plötsligt på helt andra tankar. ”Vet dina föräldrar, eller rättare sagt din mamma, om att vi är tillsammans?” Frågade han lätt frånvarande. Hans egna föräldrar visste absolut ingenting angånde deras mellan son, vilket kanske var för det bästa.

Blicken glider mot Zihao som verkar alldeles frånvarande. Fem dagar till fullmånen, som han trött. Joshua drar täcket över sig och skakar lite på huvudet
"Nej.. Vi hade redan gjort slut när jag blev sjukskriven, såg ingen vits med att berätta för henne." Viskar sextonåringen med ett svagt leende, kanske han borde skriva en uggla. "Tror hon skulle gilla dig. Hon lagar alltid mat, att mata folk är en av hennes hobbys."

”Så hon skulle gilla mig bara för att jag äter mycket? Du tror inte att hon skulle få världens chock då? Över hur mycket jag kan stoppa i mig alltså”, undrade han, med samma sneda leende på läpparna. Zihao tyckte redan om Joshuas mamma, även fast han aldrig träffat henne. Bara beskrivningen fick en liten del av honom att värka, då hans egen mor knappt brydde sig ett uns om sjuttonåringen. Visst var han van vid det, men det gjorde fortfarande ont. ”Någon gång vill jag träffa henne, kanske under sommarlovet? Blir hungrig bara av att tänka på det.”

"Nejdå, hon skulle bara vara glad." Försäkrar Joshua och tycker på axlarna, jo hans mamma har alltid varit lite av en mästerkock. Dock får han lite skuldkänslor när han vet att Zihaos mamma inte är lika uppiggande. Visst vet han att han inte behöver få det, då det inte finns något sextonåringen kan göra åt saken. Men ändå. Dock är fadern helt borta från sönernas liv sen länge Joshua kan fortfarande se och höra bråken och slagen. Med ett leende nickar han och virar benen om den äldre för att få mer värme. "Eller till jul? Lovet är rätt långt ändå så du hinner åka någon annanstans också om du vill det."

Just ja, jullovet var på ingång, även om det var flera veckor kvar. Han hade helt glömt bort om det faktiskt.
”Det är sant. Jag tänker i alla fall inte åka hem till mina kära föräldrar. För att vara helt ärlig skulle jag hellre stanna på skolan än att åka hem”, erkände Zihao som var extremt bekväm där han låg med Joshua bokstavligen lindad omkring sig. ”Skulle din käre broder gå med på det dock? För Samuel hatar mig verkligen. Till hundra procent”, fortsatte sjuttonåringen tvekande.

Joshua kan inte hindra sig själv från att må dåligt över den andres ord. Förståeligt är det ju efter från vad han hört men Zihao förtjänar två föräldrar som älskar honom ler än något annat.
"Helt ärligt bryr jag mig inte om vad Samuel tycker. Han har ingenting att säga till om," förklarar sextonåringen med ett svagt leende. Storebröder har han inte haft så mycket kontakt med, även när han var sjuklagd ville hn inte se den andre. Ändå saknar han honom. "Så honom behöver du inte oroa dig över."

”Jag lovar och svär att han kommer försöka ta livet av mig när jag sover”, påpekade Zihao och strök några fingrar genom Joshuas mjuka hår. ”Så jag måste erkänna att jag bryr mig. Har ingen lust att dö faktiskt.” Orden var väl lite av ett skämt, då han starkt tvivlade på att Samuel ens skulle våga försöka sig på något sådant. Däremot kunde man aldrig vars helt säker, åtminstone inte runt någon som verkligen hatade en. Med ett stön borrade han ännu en gång ner ansiktet i sextonåringens axel, utmattad och rastlös på samma gång. ”Men det betyder alltså att jag får komma hem till dig under julen?”