De utvalda

Men håröm var precis vad Eletha var, det var därför hon brukade att skippa att kamma sig och hennes hår såg därför ut som ett råttbo. Hon kved till då Ethan började men bet sig i läppen, det måste göras och egentligen var det inte värre än vad hon hade utstått med tidigare.

Ethan var genast mycket försiktigare. "Förlåt" mumlade han och försökte dra så lite som möjligt i hennes hår. TIllslut var det utrett och fint. "Sådär":

"Det gör inget, det måste göras." sa hon lågt med sammanbitna käkar för att inte skrika. Men sedan var det utrett, "Tack." sa hon mjukt och kysste honom innan hon drog med handen genom det nu silkeslena röda håret.

"Varsågod, jag hoppas det inte gjorde alltför ont" sa Ethan och besvarade mjukt kyssen. Han smekte henne över hjässan lätt och såg sedan ut genom fönstret. Det såg ut att lätta upp en aning. "Vi kanske kan ge oss av på eftermiddagen, eller imorgon".

"Jo, det gjorde det, men det var bättre när du gjorde det och det måste göras." sa hon lätt och nickade. "Beror på, det kanske är enklast och starta tidigt imorgon bitti? Annars hinner vi bara en bit innan vi måste slå läger igen." sa hon en aningen trött då hon inte alls ville ut igen.

"Det låter bra" sa Ethan. Han ville inte heller ut igen, helst ville han nog vara på slottet faktiskt, eller hemma. Där det inte var snö. Han hade lovat Eletha att inte bli insluten igen, men det skulle komma på prov när de gav sig ut igen, och ifall de var tvungna att döda någon.
"Jag önskar vi kunde stanna här för evigt" mumlade Ethan en aning sorgset och tittade ner på sina händer.

Eletha såg på honom och tog sakta hans händer i sina. "Jag med, eller inte här. Någonstans där man kunde leva fritt och inte vara missfoster och måste lyda under kungen. Men detta går inte." sa hon med mjuk stämma och kysste hans handflata lätt.

Ethan tittade långsamt upp på henne. "Jag vet" suckade han och blundade lätt då hon kysste hans hand. "Men du är inget missfoster Eletha...alla män, lorder, ja kungen är missfoster som bara ger sig på dig" mumlade han och smekte hennes kind. Han fylldes av en sådan ilska mot alla de männen.

Eletha ryckte på axlarna, hon visste inte vad hon skulle svara på det och vände sakta bort huvudet. Hon ansåg detta enbart normalt även om hon inte gillade det och hon kunde inte se att det var fel, inte helt fel de ägde ju henne.

Ethan knöt hårt sina händer i knäet och stirrade ilsket ner på dem. "Jag vill bara slå de sönder och samman! Jag hatar dem!" utbrast han. Alla de som gjorde henne illa hatade han.