Hemligheter kan inte gömmas för alltid

MER

Superbra! När kommer det mer?

När kommer det mera?

Stäckläst denna novellen på 3 h

VAD HAR HÄNT MED HENNE??? :O :O :O :O
Lika super bra som alltid!

Cassia Lestrange

De hade satt på mig en ögonbindel innan de öppnade bildörren. Jag försökte slita mig loss från dem, men jag hade inte en chans. Någon grep tag i min hand och började dra mig framåt. Jag spjärnade emot med fötterna men han ryckte bara hårdare.
”Slappna av, Cassia.” sa Lucus. Jag gjorde inte det utan slog desperat omkring mig för att försöka komma loss. Jag var ganska säker på att jag träffade någon av dem för någon kved till. Jag fick en knuff i ryggen för att gå framåt. Jag skulle nog ha ramlat om inte Lucus hand hade hållit mig uppe.
”Jag förvandlar mig och förvarnar de andra att vi kommer.” sa en av de andra killarna. Efter någon minut hörde jag hur springande tassar sprang iväg. Jag lyckades fortfarande inte förstå hur de kunde förvandla sig utan fullmåne. Och hur kunde de kontrollera sig? Det oroade mig att han hade nämnt ”de andra”. Jag undrade hur många fler de var egentligen och vad de ville med mig.
”Kan du berätta vad det är som händer, Lucus?” frågade jag argt. Någon tog loss ögonbindeln och jag var tvungen att blinka några gånger för att se tydligt. Lucus gick framåt och drog mig efter sig. Vi var i någon sort skog och det var mörkt ute. Jag kunde skymta månen mellan träden.
”Det är inte min uppgift att berätta det för dig.” sa han tyst. Jag hade antagligen inte ens hört honom om det inte vore för att vinden förde med hans ord till mig.
”Kan du inte bara berätta? Jag kan väl åtminstone få skicka ett brev till min mamma.” bad jag. Jag kunde bara föreställa mig hur orolig mamma borde vara.
”Nej.” sa den äldre killen som var kvar bestämt. ”Prata inte mer.” fortsatte han med sin mörka röst. Jag suckade uppgivet och fortsatte att gå. Allt kändes fullkomligt hopplöst. Jag tittade mig nyfiket omkring i skogen runt omkring oss och försökte memorera vägen tillbaka till motorvägen. Fast först var jag förstås tvungen att försöka fly. Vi kom fram till en glänta där vi stannade. Lucus och killen stod helt stilla förutom att de ibland vred på huvudet och sniffade lite i luften. Helt plötsligt vände de sig samtidigt åt vänster och jag gjorde samma sak. En man steg ut från träden. Det var så mörkt så jag såg inte hans ansikte förens han stod precis framför oss. Lucus böjde respektfullt på huvudet och den äldre killen bugade till och med. Mannen gav killen en lätt nick men skakade Lucus hand.
”Var det något problem?” frågade mannen och synade mig noggrant.
”Nej. Allt gick bra.” sa Lucus men mannen såg inte nöjd ut.
”Är du säker på att inte någon följde efter er?” frågade han. Lucus och den äldre killen sneglade på varandra.
”Jag är helt säker, pappa.” sa Lucus och mannen log och rufsade om hans hår. Jag stod där med munnen gapande av förvåning. Jag försökte ta ögonkontakt med Lucus för att få en förklaring men han vägrade möta min blick.

Jättebra! Snälla mer snart? 8D

SUPERBRA

AWSOME! mer? ♥

Ny läsare här Har ägnat hela eftermiddagen till att läsa alla kapitel!!! Älskar din ff ♥ MEEEEEEEER!

suuuper