Frivolt
Elev
|
Imorgon ska jag träffa en kurator äntligen, efter att ha väntat i typ 3½! månad! Ska bli så jäkla skönt, dock är jag så jävla nervös! Tänk om hon jag ska träffa är typ asdålig, tänk om jag inte ens kan säga nånting alls? Tänk om ingen tar mig på allvar..tänk...
Ja, massa tänk om! Men ja, ska försöka sova först tror jag! Är nog en bra ide...
8 sep, 2014 23:43
|
Klaestron
Elev
|
Skrivet av Frivolt: Fuck!!
Tror jag ska ta och fara ut o springa! Skingra tankarna lite...Är så jävla fylld av ångest just nu och vill bara slå nått!! Ser en gråtfilm och kan inte ens gråta...för ångesten ligger väl högst upp eller nått!!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Har inte ätit ngt förutom lite godis o frukost..men skit samma! Dör jag så dör jag, orka bry sig! Livet är ändå skit och åt helvette!!
Ångest...JAG HATAR DIG!!!!
How about this; jag tar din ångest, förvandlar den till papper och tänder eld på den? Sen matar jag dig för jag har awesome matlagningsskills och så låter du bli att dö för det skulle bli väldigt tråkigt om du gjorde det, för mig i alla fall! 
 
9 sep, 2014 11:06
|
Frivolt
Elev
|
Skrivet av Klaestron: Skrivet av Frivolt: Fuck!!
Tror jag ska ta och fara ut o springa! Skingra tankarna lite...Är så jävla fylld av ångest just nu och vill bara slå nått!! Ser en gråtfilm och kan inte ens gråta...för ångesten ligger väl högst upp eller nått!!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Har inte ätit ngt förutom lite godis o frukost..men skit samma! Dör jag så dör jag, orka bry sig! Livet är ändå skit och åt helvette!!
Ångest...JAG HATAR DIG!!!!
How about this; jag tar din ångest, förvandlar den till papper och tänder eld på den? Sen matar jag dig för jag har awesome matlagningsskills och så låter du bli att dö för det skulle bli väldigt tråkigt om du gjorde det, för mig i alla fall!
Åååh, Sweetie ♥ Det låter som en mycket bra ide  ♥ Och så bosätter jag mig på din säng? Perfekt  Jag tror jag tar och överlever ett tag till alltså
9 sep, 2014 11:08
|
Klaestron
Elev
|
Skrivet av Frivolt: Skrivet av Klaestron: Skrivet av Frivolt: Fuck!!
Tror jag ska ta och fara ut o springa! Skingra tankarna lite...Är så jävla fylld av ångest just nu och vill bara slå nått!! Ser en gråtfilm och kan inte ens gråta...för ångesten ligger väl högst upp eller nått!!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Har inte ätit ngt förutom lite godis o frukost..men skit samma! Dör jag så dör jag, orka bry sig! Livet är ändå skit och åt helvette!!
Ångest...JAG HATAR DIG!!!!
How about this; jag tar din ångest, förvandlar den till papper och tänder eld på den? Sen matar jag dig för jag har awesome matlagningsskills och så låter du bli att dö för det skulle bli väldigt tråkigt om du gjorde det, för mig i alla fall!
Åååh, Sweetie ♥ Det låter som en mycket bra ide ♥ Och så bosätter jag mig på din säng? Perfekt Jag tror jag tar och överlever ett tag till alltså
bäst för dig!
9 sep, 2014 11:25
|
|
Borttagen
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!När jag var 16 år ville jag inte leva längre. Varenda andetag var plågsamt och jag kände mig inte som en människa, jag kände mig bara som ett tomt skal. Det fanns aldrig något utrymme för mig att be om hjälp. Ingen såg mig, ingen ville se. Så jag bestämde mig för att avsluta mitt liv i hopp om att komma till en bättre plats.
Jag hittade en bra plats att avsluta det på. Där det skulle gå snabbt. Långt ute på en klippavsats i skogen med vassa stenar nedanför. Jag lutade mig bestämt och långsamt framåt, och jag föll. Det ryckte till, och jag trodde att jag hade dött, för det strålade en övernaturlig värme genom min kropp. Men när jag öppnade ögonen insåg jag att det var flera meter kvar ner till marken. När jag vände upp blicken såg jag att jag hade fastnat med jackan i en gren. En robust gren, som var kusligt lik en arm med fem långa, perfekta fingrar som höll ett stadigt grepp om tyget.
Och jag grät.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då.
För det kändes precis som att den enda som ville ha kvar mig på den här planeten, var planeten själv.
Det kändes som om Moder Jord själv hade sträckt ut sin hand och räddat mig från den säkra död jag föll mot. Och det är den närmaste religiösa upplevelsen jag varit med om - särskilt med tanke på att jag alltid har varit ett naturbarn. Naturen är mitt tempel och min gudom räddade mig.
Jag gick hem. Låtsades som ingenting.
Mamma skulle beställa pizza, och frågade vad jag ville ha.
”Hawaii”.
Sex månader efter träffade jag Christoffer.
Vi har tillhört varandra i åtta år nu.
Vi har en vacker liten dotter.
Nu vet jag varför hon räddade mig.
9 sep, 2014 13:31
|
Klaestron
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!När jag var 16 år ville jag inte leva längre. Varenda andetag var plågsamt och jag kände mig inte som en människa, jag kände mig bara som ett tomt skal. Det fanns aldrig något utrymme för mig att be om hjälp. Ingen såg mig, ingen ville se. Så jag bestämde mig för att avsluta mitt liv i hopp om att komma till en bättre plats.
Jag hittade en bra plats att avsluta det på. Där det skulle gå snabbt. Långt ute på en klippavsats i skogen med vassa stenar nedanför. Jag lutade mig bestämt och långsamt framåt, och jag föll. Det ryckte till, och jag trodde att jag hade dött, för det strålade en övernaturlig värme genom min kropp. Men när jag öppnade ögonen insåg jag att det var flera meter kvar ner till marken. När jag vände upp blicken såg jag att jag hade fastnat med jackan i en gren. En robust gren, som var kusligt lik en arm med fem långa, perfekta fingrar som höll ett stadigt grepp om tyget.
Och jag grät.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då.
För det kändes precis som att den enda som ville ha kvar mig på den här planeten, var planeten själv.
Det kändes som om Moder Jord själv hade sträckt ut sin hand och räddat mig från den säkra död jag föll mot. Och det är den närmaste religiösa upplevelsen jag varit med om - särskilt med tanke på att jag alltid har varit ett naturbarn. Naturen är mitt tempel och min gudom räddade mig.
Jag gick hem. Låtsades som ingenting.
Mamma skulle beställa pizza, och frågade vad jag ville ha.
”Hawaii”.
Sex månader efter träffade jag Christoffer.
Vi har tillhört varandra i åtta år nu.
Vi har en vacker liten dotter.
Nu vet jag varför hon räddade mig.
Detta var det vackraste jag läst på länge, sitter och torkar tårar och är så grymt glad för din skull!
9 sep, 2014 13:46
|
Frivolt
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!När jag var 16 år ville jag inte leva längre. Varenda andetag var plågsamt och jag kände mig inte som en människa, jag kände mig bara som ett tomt skal. Det fanns aldrig något utrymme för mig att be om hjälp. Ingen såg mig, ingen ville se. Så jag bestämde mig för att avsluta mitt liv i hopp om att komma till en bättre plats.
Jag hittade en bra plats att avsluta det på. Där det skulle gå snabbt. Långt ute på en klippavsats i skogen med vassa stenar nedanför. Jag lutade mig bestämt och långsamt framåt, och jag föll. Det ryckte till, och jag trodde att jag hade dött, för det strålade en övernaturlig värme genom min kropp. Men när jag öppnade ögonen insåg jag att det var flera meter kvar ner till marken. När jag vände upp blicken såg jag att jag hade fastnat med jackan i en gren. En robust gren, som var kusligt lik en arm med fem långa, perfekta fingrar som höll ett stadigt grepp om tyget.
Och jag grät.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då.
För det kändes precis som att den enda som ville ha kvar mig på den här planeten, var planeten själv.
Det kändes som om Moder Jord själv hade sträckt ut sin hand och räddat mig från den säkra död jag föll mot. Och det är den närmaste religiösa upplevelsen jag varit med om - särskilt med tanke på att jag alltid har varit ett naturbarn. Naturen är mitt tempel och min gudom räddade mig.
Jag gick hem. Låtsades som ingenting.
Mamma skulle beställa pizza, och frågade vad jag ville ha.
”Hawaii”.
Sex månader efter träffade jag Christoffer.
Vi har tillhört varandra i åtta år nu.
Vi har en vacker liten dotter.
Nu vet jag varför hon räddade mig.
Kraam fina du ♥ SÅ otroligt vackert, så fint. ♥ Ibland tror jag på ödet, att det var någon som sa nejdu, inte ska du dö nu inte. Du ska vara kvar, för du har något underbart att se fram emot (C och din dotter) som du inte får missa, som du inte ska missa!
♥ ♥
9 sep, 2014 16:00
|
LucyMalfoy 
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!När jag var 16 år ville jag inte leva längre. Varenda andetag var plågsamt och jag kände mig inte som en människa, jag kände mig bara som ett tomt skal. Det fanns aldrig något utrymme för mig att be om hjälp. Ingen såg mig, ingen ville se. Så jag bestämde mig för att avsluta mitt liv i hopp om att komma till en bättre plats.
Jag hittade en bra plats att avsluta det på. Där det skulle gå snabbt. Långt ute på en klippavsats i skogen med vassa stenar nedanför. Jag lutade mig bestämt och långsamt framåt, och jag föll. Det ryckte till, och jag trodde att jag hade dött, för det strålade en övernaturlig värme genom min kropp. Men när jag öppnade ögonen insåg jag att det var flera meter kvar ner till marken. När jag vände upp blicken såg jag att jag hade fastnat med jackan i en gren. En robust gren, som var kusligt lik en arm med fem långa, perfekta fingrar som höll ett stadigt grepp om tyget.
Och jag grät.
Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då.
För det kändes precis som att den enda som ville ha kvar mig på den här planeten, var planeten själv.
Det kändes som om Moder Jord själv hade sträckt ut sin hand och räddat mig från den säkra död jag föll mot. Och det är den närmaste religiösa upplevelsen jag varit med om - särskilt med tanke på att jag alltid har varit ett naturbarn. Naturen är mitt tempel och min gudom räddade mig.
Jag gick hem. Låtsades som ingenting.
Mamma skulle beställa pizza, och frågade vad jag ville ha.
”Hawaii”.
Sex månader efter träffade jag Christoffer.
Vi har tillhört varandra i åtta år nu.
Vi har en vacker liten dotter.
Nu vet jag varför hon räddade mig.
Du är så himla stark. Du är så himla modig ♥ Kramar i massor till dig. Du hittade meningen med lovet efter bara några ynka månader. Du hittade Christoffer och senare i livet Luna. ♥
Jag lever mitt liv 402 meter i taget.
9 sep, 2014 16:14
|
|
Borttagen
|
Spoiler:
Tryck här för att visa!Okej, jag kanske är en idiot, min mamma har redan sagt att jag håller på att bli galen men det har i alla fall inget med saken att göra.
Jag har alltså blivit kär i den här killen i klassen. Men det är så sjukt löjligt för jag har inte snackat med honom på ett helt år. Och plus har jag ett förhållande med en annan kille som går på en annan skola. Men jag känner mig inte trygg med honom, fy, han har varit så sjukt snäll mot mig. Men jag förstår att något är fel, för han har alltid tittat snett varje gång jag rör honom vid handen.
Sedan kan jag inte prata med mina bästa vänner. De har blivit bitchiga och börjat flirta med varje snygg kille de får syn på.
Jag vet inte varför, men jag blir så himla sårad. Vi har lovat varandra att varken puberteten eller killar ska komma mellan oss.
Ska jag bjuda in de på en sleepover och ha ett mean girls maraton som vi brukade? För då säger de alltid att vi aldrig ska lämna varandra och det var länge sedan jag hörde det. Det känns bara falskt nu.
Jag har varit van vid att folk retar mig för mitt hår och mitt svenska uttal så länge jag flyttade till Sverige.
Men nu, i åttan har så många blivit bitchiga och alla puttar, viskningar, rykten har börjat om. Mina så kallade vänner har börjat snacka skit om hur mitt svenska uttal var förut och så fort de får syn på mig säger de att de skämtade. Men varför säger de det så himla ofta?
Och det här med panikångesten blir bara värre.
Idag fick jag en stor panikattack på svenskan, vilket var tur då vi har en svenskalärare som också jobbar som kurator. Jag fick gå ut ur klassrummet, men då blev allting så mycket värre. Det var massor ut av elever som skyndade sig till sina klassrum och sen fick jag gå till den andra kuratorn på vår skola. Jag hatar att få vara där gång på gång. Varje gång jag går dit känner jag mig så himla svag och orkar bara inte mer.
Och jag trivs verkligen inte i samhället, allt har blivit så mycket värre här och inget funkar rätt... så jävla besatt av att allt ska vara så fucking perfekt
Men jag är lyckligt lottad eftersom att en vän försöker hålla kontakten 24/7 då han behöver extra hjälp med matten (som jag förresten äger på) och sedan behöver han hjälp med killproblem, vilket jag för den delen suger på. ♥
9 sep, 2014 18:37
|
yerAwizardThea
Elev
|
Jag känner mig så dålig. Är fan sämst på fotboll. Är fan sämst på allt. Fyfan.
9 sep, 2014 20:26
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen