Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Du vet att du kan prata med mig om du så skulle vilja. Jag kanske skulle kunna hjälpa dig", sade Johanna innan hon tog tag i Thalias ena hand, för att inte tillåta henne ta bort det enda skyddet hon hade emot de där såren.

"Jag vet." säger Thalia och ler lite mot Johanna, ett vanligt sätt från henne att få alla att tro att hon mådde bra. "Men jag kan inte prata om sådant, det går inte." sa hon hopplöst, att stänga in allt var mycket bättre.

"Det blir inte bättre av att hålla allt inne heller. Men jag kan låta dig hålla det inne om det är det du vill", sade Johanna och ryckte på axlarna. Hon ville inte att hon skulle sluta med att sitta ensam och försöka klara av allt själv, som Johanna en gång i tiden gjort.

Thalia bara ser på henne, "Kanske inte, men jag kan inte säga något nu, låt mig göra det när jag är redo." säger hon och ser på Johanna, det var fint att hon och de brydde sig så.

Johanna nickade, det förstod hon. Men sanningen var snarare att hon oroade sig för att den dagen aldrig skulle komma.
"Det får jag acceptera antar jag", sade hon med ett svagt leende.

"Bra." säger Thalia och ser på Cato och Johanna, "Ni kan släppa mig nu, jag kan ändå inte göra något med bandagen på." säger hon och ler lite som för att intala dem alla att hon mådde bättre.

Motvilligt släpper Johanna Thalias hand. Hon kunde ha vägrat, fast det skulle verka misstänkt. Men innan hon tar ett steg bort emot dörren säger hon med låg röst: "du lurar mig inte med det leendet."

Thalia som hör vart enda ord av vad Johanna säger gör inte en min av att ha hört det. Men orden hörs som eka i hennes huvud när hon med de andra går ut i korridoren.

Johanna följer med de andra ut ur rummet och ut i de vita och fläckfria korridorerna. Hon försöker se en reaktion i Thalias ansikte, men gör inte det. Hon borde inte ha sagt det, men hon hade inte kunnat hindra sig själv.

"Vad ska vi göra nu?" säger Cato och har ett vaksamt öga på Thalia som verkade mest instabil av dem alla. Det var som om han höll koll på sin lillasyster, även om det i detta fall rent åldersmässigt var omöjligt.