Life - Lupple & Medi PRS

Hon stannade upp och lade armarna om henne.
"Jag måste bara hitta hennes nummer. Jag kanske såg en telefonbok någonstans hemma." Hon kunde känna hans värme och hon såg in i hans ögon.
"Du är så vacker i månljuset. Visst det inte är fullmåne men tja.." Hon ställde sig på tå och kysste honom.

Han nickade sakta. " Du hittar hennes nummer, det finns fler än ett sätt att kontakta oss. Jag menar du kan kalla på varje släkte på ett otekniskt sätt. Vårt är ett stort gult ljus på verandan. "Viskade han och pussade henne sakta. " Tänd det ljuset och vargarna kommer komma, så finns det för alla släkten, jag vet bara inte vilka andra sätt som finns. "Viskade han och skrattade sedan till. "Du är vacker. "Log han och besvarade hennes kyss.

"Så rött måste vara för vampyrerna?" Hon nickade och skrattade.
"Jag måste ta ditt nummer. Jag ska sno din mobil och lägga in det." Hon kom ut från stigen och vände sig om.
"Vi hörs i morgon. Jag kan ropa så du hör." Hon kysste honom en sista gång.

Han ryckte på axlarna. "Ingen aning. "Viskade han och smekte hennes kind. "Ta hand om dig älskade. "Bad han och besvarade hennes kyss och såg henne sedan gå den sista biten mot huset medan han stod stilla och väntade på att se henne komma innanför dörrarna.

Hon gick fram och låste upp och klev in innan hon vände sig om.
"Lova att vara försiktig." Hon lade handen över sina ärr.
"Nu när jag vet sanningen. Kommer jag att drabbas? Mina ärr alltså?"

Han nickade sakta. "Är alltid försiktig. "Log han för att snart känna hur leendet dog bort. " Dina ärr förknippar dig med vargen i mig, det finns ingen risk att du blir varg då hade det redan skett men det kan däremot ge dig känningar efter vad jag känner under månens påverkan. " Sa han tyst. "Du kanske kommer känna dig rastlös eller ha andra humörsvängningar. Kanske har det skett förut, kanske kommer det ske nu när vi står närmare varandra både i relation och avstånd. "Viskade han och såg på henne med en sorgsen blick.

"Mina ärr är en lite kärleksförklaring. Jag ser det bara så. Jag kanske inte kommer att kunna sova så jag kommer att hålla mig vaken om jag inte kan det." Hon smekte hans kind.
"Älskar dig och se till att gå försiktigt. Inga busfasoner."

Gabriel log snett. "Om du kan kalla dem det. "Viskade han och tog hennes hand och kysste henne lätt på handryggen. " Älskar dig, ska vara så försiktig. Gå in nu. "Bad han och släppte taget om henne. Gav henne en sista kyss innan han vände om mot skogen.

"Jag kan kalla dem det för du gav mig dem. Av misstag men jag ser dem som kärlek." Hon lade handne på dörren innan hon stängde, låste dörren och gick för att slänge runt om i huset innan hon lade sig i sin säng.

Han började snart springa och tog ett skutt och när han landade så gjorde han det som varg och han sprang. Fort och fridfullt tillbaka till där han hade lämnat flocken och barnen. Han kände deras oro, hur de kände inför månen och han delade den men visste att han behövde vara stark för dem alla så när han väl landade hos dem så gjorde han det som människa. Tog en filt omkring sig och satte sig hos barnen för att skingra deras tankar med berättelser.