Johanna and Thalia back in the Hunger Games

"Har ingen aning. Spendera ytterligare några dagar på sjukhuset?", sade hon med ett uttråkat ansiktsuttryck även om hon inte skulle ha något emot det ifall någon utav hennes vänner behövde stanna här. För hon ville ha extra tid med sina vänner, om de inte skulle bo i samma distrikt.

Thalia nickar och suckar en aning, hon var glad att få vara med dem. Men då de sov eller inte pratade, då tankarna alltid styrde mot det hon inte ville tänka på, då kände hon att hon kunde göra något drastiskt, något mer än att kära fingernaglarna i handleden tills det blödde som hon gjorde nu.

"Thalia!" utbrast Johanna plötsligt, då hon såg hur det rann blod nerför hennes handled, "din handled blöder ju för tusan!" Hade hon inte märkt det? Jo, det måste hon ha gjort. Det var snarare om det var medvetet eller inte, men det trodde Johanna att det var.

Thalia rycker till då Johanna skriker och hon tar bort naglarna från handleden. "Jag vet." sa Thalia bara och ser ner i golvet utan att möta de andras anklagande blickar, hon kunde inte rå för det.

"Men Thalia då. Det där måste vi ju plåstra om", sade Johanna oroligt. Hon ville inte att det skulle bli några bestående ärr för livet, inte heller att det skulle bli infekterat. Men Johanna visste att Thalia brukade göra så när hon ville få ut någon sorts känsla som hon inte fick visa.

"Mmmm." mumlar Thalia till svar men hennes händer är åter där som på automatik, nästan som hon inte tänkte på det, eller var medvetna om vad som skedde, även om hon var det ibland.
Cato kommer bestämt fram och drar händerna från varandra, "Nu är det du som slutar." sa han skarpt, men han visste inte orsaken och varför hon betedde sig så.

Johanna ser på Thalia oroligt, för inte hade Johanna något sådant beteende väl? Visserligen gömde hon sina känslor bakom en mask av en sarkastisk och ganska ofta elak person, men hon skadade inte sig själv när hon gjorde det.
"Det hade ju varit bättre om du slog sönder väggar eller något istället för att ge dig själv sår som kanske aldrig någonsin försvinner", sade hon och ber en person som fortfarande städar upp saker i rummet att hämta något att rengöra sår med och något att plåstra om dem med.

Thalia nickar men ser undvikande på dem, "Men gör jag så förstör jag för andra, och det är inte bra. Bättre att göra såhär så förstör jag bara för mig själv." säger hon tyst men gör inget motstånd då Cato som ännu håller hårt i hennes armar tar ett stadigare tag medans någon rengör och plåstrar om de blödande såren.

Johanna bara skakar på huvudet. "Det är inte bättre om du förstör för dig själv. För då kommer du i andra hand förstöra för oss", sade Johanna. Ibland ville hon bara rensa bort alla minnen folk hade. Även om det vore fel emot personerna i någons minne, så skulle deras liv bli fritt från de sorger de fått under åren.

Thalia nickar med hängande huvud, hon hade inte tänkt det så, men vad skulle hon göra? Det hjälpte att känna smärtan att se blodet, för att få undan alla plågsamma minnen hon hade, ja allt hon inte ville minnas.