Power (Ett rollspel för alla)

Annabeth analyserar korridorerna. Det är som att någon bara kastat ner oss på någon främmande plats, tänker hon. Allt är precis likadant.
"Kom. Vi går åt vilket håll som helst och letar efter en nödutgång. Då kan vi hitta till huvudentrén utifrån." säger hon.

"Aa, vi gör så. Vi kommer att komma försent men det är så vi får göra", sa Zeya och började gå i en utav riktningarna i korridoren.

Annabeth och Zeya irrade runt ett tag innan de hittade den neongröna skylten.
"Här." sa Annabeth och sköt upp den tunga dörren. Utanför var det blåsigt och regnade.
"Perfekt." muttrade hon tyst och gick ut.

(Helt okej saganda)

Hon verkade inte förstå. "Det är allvar" sa Will så seriöst han kunde. Han kanske behövde med någon annan utvald.
När han spanade ut genom fönstret i dörren fick han nästan en hjärtattack. Skuggan stod precis utanför dörren. Och så försvann den i ett moln av rök.
"Såg du?" nästan skrek han. "Den var där!". Han pekade uppskrämt på dörren. Han kollade ut genom fönstret, runt i rummet, i folkmassan utanför. Den var där någonstans. Och iakttog.

(Jag har precis spelat Slender, om ni vet vad det är, så jag är lite insnöad där)

((Jag är för inaktiv här... jag vet inte om jag orkar hoppa in igen.
Jag har spelat Slender, men jag råkade trycka på esc efter 1 lapp, då får man ju börja om och jag orkade inte det))

Francesca känner ett minimalt tvivel växa i henne. Kanske är det inte bara att förkasta vad han säger? Hon har ju trots allt själv varit med om något liknande, även om det inte var den glittrande barndomsbild av magi som fixar allt hon haft förut. Fast det är klart, livet är inte vackert, så varför skulle då det finnas något hokuspokus för att göra det vackrare?
Hon biter i alla fall tillbaka bitska kommentarer för att kasta en blick ut genom dörrfönstret.
Först verkar allt som vanligt, grupper av människor som pladdrar entusiastiskt.
Hon är på väg att vända bort blicken och himla med ögonen när något blänker till. För ett par sekunder ser hon ett par ögon stirra mot henne från en till synes oskyldig skugga. Kalla kårar går utför ryggen på henne, och hon fryser till.

Lelia suckar. Här kan hon vara ostörd. Här kan hon fly undan alla problem. Men ändå känns allt eländigt, kanske är det vädret. Aldrig att hon går tillbaka nu, det är säkert jätte kallt.

Will gav upp och öppnade dörren, men bara några meter bort stod skuggan. Snabbt stängde han igen dörren och märkte på Francecsas min att hon också hade sett den. "Förstår du nu?" sa han och kikade ut genom fönstret. "Den förföljer oss"

Zeya följde efter Annabeth ut i regnet. Hon började småspringa. Tunga droppar föll ner i hennes platinblonda hår och förvandlade det till en något mörkare nyans. Hon suckade och ökade takten.

Efter en stunds springande i regnet skymtade Annabeth äntligen huvudéntren. Hon sprang fortare tills hon var framme vid dörren. Snabbt öppnade hon den och höll upp den för Zeya.