The cold in our bodies [PRS]

Sebastian drog lite på munnen och bugade sig.
"Ni är för snäll som tilltalar mig sir." Sa han och såg på Alices ansikte. Synade det.
"Var inte det till er belåtenhet?" Frågade han men lade huvudet på sned.
"Eller kom samtalsämnet i kläm?" Frågade han och såg mot Leo.
"Varför var ni ute med henne om hon ska till köket?"

Leo stannade upp. "Så mycket frågor. Varför är du härute?" Han såg ogillande tillbaka på Sebastian. "Alice var upprörd och behövde hämta sig ett ögonblick. Kan du klandra henne?" Han fnös. Det var ovanligt Leos beteende. All tid han spenderat med Rion verkade smitta av vampyrprinsens sätt att te sig. "Om du inte var något mer.." Han gjorde en ansats att kliva förbi Sebastian för att leda vägen därifrån. "Kom, Alice."

"För att jag är Hugos högra hand. Allt som pågår i detta hus är hans ensak även om han inte är inblandad." Han lade händerna bakom ryggen.
"Inte den tonen sir Leo." Sa han kyligt och vände sig.
"Vi säger så, lite luft men ta och kila iväg." Sa han och gick in i matsalen och stängde dörren.
Alice kom efter och sträckte ut handen och tog Leos arm.
"Tack.."

Leo höjde skeptiskt på ena ögonbrynet när Sebastian talade. Så Hugo skickade alltså sin butler för att spionera? Leo tappade respekten för hertigen en aning. Litade han inte på sina gäster? Hugo hade framstått som en trevlig person, men det såklart.. Han var en vän till Ivan. Och Ivan, han var slug. Det kanske fanns mer hos Hugo än vad Leo såg.
Leo svarade inte Sebastian utan fortsatte att stega därifrån med Alice i släptåg efter sig. "Den här vägen, Alice.", sa han utan att titta åt hennes håll. Han ledde henne nerför trappor som skulle ta dem till källarvåningen.

Hon såg sig om där de gick. Tog tag i kjoltyget med sin fria hand när hon gick ner och höll fortfarande i Leo. Hon ville fortfarande gråta men att hålla honom i armen verkade hjälpa. Hon kunde nu höra slammer och skratt från köket och en doft av mat nådde henne.
"Är det verkligen okej att jag är här? Fint folk ska inte vara i köket väl?"

"Du glömmer vem du är, Alice.", sa Leo utan att titta på henne. Han var för upptagen med att leta reda på köket. "Du är hedersgästen här. Dina ord är en lag bland tjänarna. Du är hertigens hedersgäst.", förklarade han. "Du får gå exakt var du vill.", tillade han och svängde av till det rum han visste att köket höll till. Och mycket riktigt, så visade sig rummet med spisen, kökspigan, kokerskan och all annan personal som hjälpte till för att få till en god festmåltid till Hugo och hans gäster. Leo letade efter någon av tjänarnas blick för att tala till dem. Så fort tjänarna fått syn på Leo och Alice släppte de sina uppgifter och riktade all sin uppmärksamhet åt dem. Nästan som att de blivit skrämda. "Hej, vi vill inte störa. Alice behöver något att äta. Hon missade middagen. Finns det några rester åt henne?"

Kvinnan gav dem ett blygt leende.
"Det var väldigt tråkigt att höra." Hon gned sina händer och pekade mot ett rör. Man kunde höra Hugos röst där. Men hon log ömt mot dem och nickade. Hon skulle inte säga mera.
"Vill ni sätta er här med oss? Det finns gott om mat, kanske inte den som ni skulle fått men den duger säkert. Så synd att du missade middagen men det blir tydligen en fest imorgon med."

Leo skakade på huvudet. Han behöver återvända till sällskapet igen. Han visste att Rion skulle börja undra var Leo tagit vägen. Och då fanns risken att de skulle börja tala om Alice också.
"Bär upp maten till Alices rum.", svarade han och kastade en blick åt Alices håll för att se efter så att hon inte skulle säga emot. "Tack.", tillade han sedan och nickade åt tjänarna innan han vände på klacken för att gå därifrån. "Kom, Alice. Jag tar med dig till ditt rum. Butlern kanske dyker upp igen..", mumlade han det sista av orden.

Man kunde höra Cecilias röst som följdes av ett skratt. Kvinnan log bara ömt mot dem två och nickade.
"Vi ser till att ni får maten så snart som möjligt." Hon neg för dem båda och vände sig om.
Alice såg på Leo och vågade inte släppa hans arm.
"Är det okej att jag inte vill släppa än?" Hon torkade sig i ansiktet, nya tårar hade börjat forma sig. Påmind av festen ovanför hade fått kännslorna att vilja gripa tag i henne igen.

"Det är okej.", svarade han. Något mjukare i rösten. Han kunde se att Alice var upprörd och ledsen. Det var inte knivig situation hon befann sig i. Men Leo ville inte tänka på det just nu. Han gjorde vad han kunde i stunden.
"Försök att tänka på att du ska återvända hem. Och det.. snart.". Det lät mer som att han talade till sig själv. Som att han övertygade sig om något. "Hästen du hade tidigare.. den kanske du kan låna?", sa han. "Det såg ut som en fin häst." Vad som helst, bara så att hon skulle tänka på något annat. Och han visste att hon skulle känna sig bättre bara hon åt något.