prs yehet & kkaebsong

Med en road min skakar Joshua på huvudet, inte för att han har något emot den andres beteende. Inte alls.
"Jag går inte runt och ber efter pussar hela tiden." avvisar sextonåringen, masserar försiktigt sin stackars kind med putande underläpp. "Dock är det ditt egna fel att du gillar mina kinder, jag kan inte göra något åt dem." Kinderna gillar Joshua nu, efter Zihaos förälskelse i dem. Förut hade de varit lite för puffiga. "Nio? Tio? De andra är nog påväg upp vid det här laget."

Enligt Zihao var drt precis vad Joshua gjorde - tiggde efter kyssar och mys. Egentligen var det väl sjuttonåringen själv som gjorde det ungefär hälften av tiden, men det tänkte han minsann inte erkänna.
”Det är inte mitt fel att du är så underbar dock”, påpekade han och satte sig tvärs över den andres ben. Händerna letade sig upp till bröstkorgen där de stannade. Kunde klockan verkligen redan vara så mycket? Med tanke på hur mörkt det var ute, kunde det nog det. ”Hm, hoppas de inte har något emot stt jag bosatt mig här.”

Joshua ser upp mot den äldre slytherineleven med ett svagt leende, underbar? Komplimanger har Zihao sköljt över honom som ett stort vattenfall, och helt ärligt finner han sig själv gilla det. Vanligtvis brukar det dumma fula monstret inom honom alltid trycka ner sig själv för att han tar in en komplimang. Det har han ingen rätt till, nämligen.
"Du menar att mina kinder är underbara?" frågar sextonåringen med huvudet på sniskan, ett roat litet leende över läpparna. Jo, kinderna har många tyckt om. Samuel tillexempel kunde aldrig sluta pilla med dem när de var yngre. "Äsch, de kan ändå inte göra något åt det."

”Inte bara kinderna, hela du”, förtydligade Zihao och skakade lite på huvudet. ”Men jag måste erkänna att jag har en grej för dina kinder, specifikt”, lade han sedan till och rodnade svagt, gled återigen med handen mot den andres kind. Den hör gången klappade han dock inte löst till den, utan strök försiktigt med fingrarna över huden, alldeles faschinerad. Visst, den andres vänner skulle inte kunna göra någonting åt att han ockuperat deras sovsal. Däremot kunde de sända mordiska blickar mot honom, någonting som sjuttonåringen hade svårt för. ”Vad tycker du bäst om när det kommer till mig då? Om du måste välja någonting.”

Med ett litet skratt lägger Joshua sin hand mot sin ena kind efter sjuttonåringen stryker fingrarna över dem.
"Du är lite som en bebis Samuel du." påpekar sextonåringen, som haft lika puffiga kinder som liten som nu. Frågan som kommer efteråt får gryffindoreleven att tänka till något förskräckligt. Jadu. "Men det finns så mycket," gnäller Joshua och granskar den äldres ansikte. "Dina ögon är väldigt fina, men.. dina läppar är helt underbar." det finns alldeles för mycket bra hos Zihao för att han ska kunna välja en aspekt. "Och din bröstkorg är så bekväm."

Ögonbrynen sköt genast upp på Zihao. En bebis Samuel? Hur kunde han ens på någon nivå bli jämförd med den jämnårige gryffindoreleven? De hade i princip ingenting gemensamt förutom åldern.
”Jag är faktiskt sjutton år”, klagade han med putande läppar som sedan sprack upp i ett leende. ”Dina läppar är betydligt mer underbara”, mumlade han och lutade sig lite närmare sextonåringen. ”Däremot måste till och med jag erkänna att min bröstkorg typ är världens bästa kudde.” Blicken fäste sig i Joshuas, vägrade att släppa taget trots att det blev nästintill obehagligt allt eftersom.

Ett skratt sipprar ut mellan Joshuas läppar, klart Zihao inte förstått vad han menat.
"Jag vet, men Samuel var också beroende av mina kinder när han var yngre. Vilket du är nu." förklarar sextonåringen med huvudet lite på sniskan. "Hm.. jag tycker dina är mer underbara." protesterar Joshua, blicken glider från den andres ögon till de välkomnande läpparna och upp igen. "Den är perfekt som kudde."

Zihao nickade fundersamt. Så han var i alla fall inte den enda som fattat tyckte för sextonåringens kinder?
”Bra att han inte är beroende av dem längre, för de är mina nu”, sade han med ett fjantigt leende och gav Joshua en drös med små pussar över kinderna. Därefter sökte han sig till den andres läppar och valsade försiktigt över dem med sina egna. Nej, de där fylliga, perfekta läpparna var bra mycket mer underbara än sjuttonåringens.

Joshua kan inte undgå att le, det är rätt urgulligt hur den äldre eleven är så förtjust i de små kinderna. Lite som en femåring. Dock bestämmer han sig för att inte ta upp det, Zihao har nog ingen lust att bli jämförd med femåringar. Läpparna möter varandra i den kort liten kyss, vilket kanske är lika bra då dörren slängs upp med ett ryck. In stiger Jordan och Julian, eller ja. Julian drar snarare med sig sin protesterande vän in genom dörren.
"Ah... hej." är det Julian får fram när blicken landar på de två ihop kurade eleverna.

Det tog ett tag för Zihao att inse det faktum att han och Joshua inte var ensamma längre. Med benen slängda över sextonåringen och händerna fortfarande vilande mot den yngres kinder, kände han hur rodnaden steg över ansiktet. Att han inte knäppt skjortan eller tagit på sig några byxor, gjorde inte direkt saken bättre.
”Ehm..jag...va? Nej” stammade sjuttonåringen som såg alldelesställd ut. Han gömde ansiktet i händerna och skakade på huvudet. Varför hade han ens öppnat munnen?