wolfy & rollspelare prs

Han kramade hårt om henne, det gjorde lite ont i honom att se henne så här. Vad skulle han kunna göra för att pigga upp henne? Inte ens någon kaka vill hon ha.
”Den Cleo jag känner är inte ett dugg lik Nadine, och det är så min uppfattning om dig alltid kommer att vara också. Var inte ledsen nu,” bad han.

Cleo slöt ögonen och tryckte ansiktet mot hans bröstkorg. Hon suckade tyst och skakade på huvudet. Hon tittade upp på honom och svalde hårt.
”Det är det jag är rädd över. Du tror jag är den här ängeln som inte gör fel. Du kommer bli så besviken ifall du nånsin följer med till skolan. Liksom jag vet ju att jag ibland gör dåliga saker och att jag ibland är väldigt dryg men jag... jag bryr mig inte riktigt. Jag har aldrig brytt mig förrän du börja tro att jag är värd så mycket mer än vad jag är.” Sade hon tyst och släppte honom försiktigt. Hon förstod verkligen inte varför eller hur han fortfarande kunde vara med henne efter vad hon berättat.

Jonathan höll om henne en stund till innan han vände sig om för att duka fram två fat. Han la sedan upp varsin bit kaka innan han räckte henne det ena fatet.
”För mig är du värd allt. Skulle jag kunna erbjuda dig världen skulle jag utan tvekan göra det.” Han gjorde en gest åt henne att sätta sig.

Cleo suckade tyst och följde hans rörelser med blicken. Hon satte sig ner och satte upp sitt hår i en knut.
”Men jag borde inte vara värd så mycket.” Sade hon och kollade på honom med stora ögon. Hon suckade tyst och skakade lite på huvudet, det kändes inte som att han förstod vad hon menade alls så hon ville inte ens prata om det alls längre.

”Varför försöker du inte mer då?” Han fick ett intryck av henne att hon visst brydde sig, men så berättade hon samtidigt att hon inte gjorde det. Varför skulle hon vara så ledsen då?
”Är du nöjd över dig själv? Det är ju din åsikt om dig själv och den du vill vara som du ska sträva efter, inte vad någon annan säger eller tycker.”

”Jag bryr mig nu. För du ser mig som något bra och allt och jag vill vara så som du ser mig.” Mumlade hon och åt lite av kakan. Hon rynkade på pannan och tittade upp på honom igen. ”Den här va jättegod!”

Jonathan sträckte sig efter hennes händer för att kyssa hennes knogar. Han gav henne sedan en lång kram. Det var tydligt att hon fortfarande inte var glad och han avskydde att se henne nedstämd.
"Du är fin som du är." Det skulle alltid finnas folk som inte tyckte om en. Oberoende om hon var dryg eller snäll så skulle hon inte kunna tillfredsställa alla.

Hon såg på honom och suckade lite men kunde inte hålla leendet borta.
"Jag älskar dig verkligen." sade hon tyst och lutade huvudet mot honom. Hon var otroligt tacksam att hans syn av henne inte ändrades, vilket gjorde henne mer fast om att hon skulle ändras.

”Jag älskar dig också.” Han strök sin hand längs med hennes rygg en stund innan han släppte taget. Han tyckte sig ha skymtat ett leende vilket gjorde honom mer munter, att han lyckats med att pigga upp henne var inget annat än bra. ”Kom alltid ihåg det.”

Hon nickade lite och åt leendes upp sin tårtbit. Hon granskade honom lite snabbt och fuktade sina läppar.
"Jag ska inte." log hon.