Power (Ett rollspel för alla)

Francesca stirrar på den Välsignade. Om hon minns rätt var det han som ramlade av stolen första dagen.
Hon hinner knappt protestera innan hon dragits iväg genom folkmassan.
Herregud, vad ska det här föreställa? Bara för att hon är Välsignade betyder det inte att alla får komma och pracka på henne sina problem.

Will drog med sig Francesca genom en dörr som ledde till ett tomt klassrum. Han kollade sig nervöst omkring. Ingen var i närheten.
"Förlåt att jag var lite påträngande" sa Will. "Men, vi har ett problem". Han berättade hur skuggmonstret hade kommit i han rum, och hur den hade förföljt honom. "Vi måste samla de andra välsignade" avslutade han.

((Ginny!!!!: visst ^^))

Annabeth känner inte igen sig. Hon svär över hur lika alla korridorer är.
Plötsligt springer hon in i en utvald, Hennes hjärna fiskar upp namnet Zeya.
"Förlåt." mumlar hon.

"Det är okej", sa Zeya förvirrat och rätade på sig.
Det var en utav de utvalda hon hade sprungit in i. Anna eller Annabeth var de namnen som dök upp i hennes huvud.
"Så... är du på väg till lektionen?", frågade hon hoppfullt.

"Ja." suckar Annabeth. "Fast, öh, jag har tappat bort mig. Du då? Vi kanske kan hjälpas åt att hitta tillbaka?"
Hennes röst låter trött, och hon tänker på riktigt igenom vad som hänt. Det låter som en fantasy-berättelse. Hon skakar av sig overklighetskänslan och skjuter bort sina förvirrande tankar.

Francesca stirrar misstroget på killen. "Har vi problem? Du menar att du har problem. Själv har jag inte sett några stalkerskuggor, och jag tänker då försöka undvika det.
Och vad tror du egentligen att "de Välsignade" kan göra? Vi är bara en grupp griniga tonåringar som har ovanligt mycket otur" säger hon hätskt.
Det är väl inte hennes problem? Bara för att hon fastnat här med en hög freaks betyder väl inte det att hon måste vara deras jävla mamma?

((Känner mig så... taskig just nu...))

Zeya nickar.
"Gärna jag hittar inte heller", säger hon.
Hon kommer på hur tonlöst det låter när hon pratar. Det var konstigt, eftersom allt i hennes huvud gick upp och ner högt och lågt och runt, runt, runt. Tusen ord, tusen färger, tusen ljud och runt, runt, runt.

Annabeth granskar Zeya med allvarliga, röntgande, gråa ögon. Zeya verkar förvirrad och osamlad.
"Är du okej? Du verkar..." Det låter fel att säga förvirrad, så hon avslutar inte meningen.
"Öh... vilket håll?" säger Annabeth snabbt och hoppas att Zeya ska glömma bort eller ignorera den första frågan.

Zeya glömde helt bort den första frågan när Annabeth ställde den andra.
"Öhh.. kanske hitåt?", sa Zeya och började ta några steg i ena riktningen av korridoren, men stannade tvärt nästan på en gång. "Eller vilket håll kom jag ifrån?", sa hon förvirrat och vände sig om.