(PM)Albus Potter

ah, jag vääntar..!

Haha, skoja

Kommer mer snart
Jag vill bara meddela er om att den här Fanficen börjar gå mot sitt slut

bra att det kommer mer!!
VA!!! neeeeeeeeeeeej!!!!!!!!!!!!!

super bra

SLUT?
NOOOO! D;
Men bra att det kommer mer iaf! ;D

Neeeeeeeeeeej, den får inte ta slut!!!!!!!! Men kan du skriva en tvåa när den tar slut?

Haha, jag hade tänkt det, men jag vet inte riktigt.. Alltså, om det inte är så många som vill fortsätta läsa den här så gör jag nog ingen tvåa.. Det beror på hur många lädare jag har i slutet på denna FF.

jag vill jätte gärna läsa om det kommer en tvåa! ♥

Jag med!!!!!!!! Älskar denna ff!!!!!♥

38 - En mystisk dag
Tre ingredienser, ett liv. Tre fruktansvärda ingredienser för att återuppliva ett lik.
Det var allt som behövdes, och nu stod han där, Albus Potter, framför sin fars största ärkefiende – Lord Voldemort, som han kallade sig. Dock visste Albus att han egentligen hette Tom Dolder.
Ja, Albus visste mycket om Voldemort. Hans far hade ju trots allt mördat honom.
Albus kunde se liket. Det låg mitt på marken i ett stort, mörkt rum med väggar, tak och golv av sten. Albus hade ingen aning om hur han hade kommit hit, och liket skrämde honom verkligen. Det var kritvitt. Ur den långa svarta klädnaden stack två vita händer med långa smala fingrar ut. Munnen, om man nu kunde kalla det mun, var stängd, och likaså var ögonen. Näsan var ingen näsa, utan bara två ormliknande springor…
Plötsligt dök en man upp. Han hade en svart huva på sig och höll i en liten glasflaska som innehöll en blodröd vätska. Utan förvarning gick mannen fram till liket av Voldemort, och hällde i vätskan i munnen på det.
Plötsligt började liket röra på sig. Med panik backade Albus bakåt, medan Lord Voldemort långsamt reste sig från golvet. Den långa manteln fladdrade omkring honom även fast det inte var det minsta blåsigt i rummet.
Med de långa fingrarna kände Voldemort på sig själv. Han smekte sitt kala huvud, och sedan sänkte han armarna. De blodröda ögonen fann de klargröna. Voldemort höjde trollstaven som den svarta mannen hade gett honom, och riktade den rakt mot Albus. Han kunde se hur de smala läpparna rörde sig, och formade två ord.
”Avada Kedavra”, viskade Voldemort med sin lugna röst, och Albus föll till marken. Sedan gick Voldemort ut ur rummet, med den långa manteln och mannen i svart i släptåg.
”Albus!?” ljöd en panikslagen röst. Albus slog upp ögonen. Han andades väldigt snabbt och när han förde handen mot pannan upptäckte han att han kallsvettades. Han hade ont i huvudet och mådde rätt så illa.
”Albus, hur är det med dig?” frågade Sco oroligt.
”Jag mår fint”, ljög Albus. Sco såg ut som om han inte trodde Albus, men han lät ändå bli att säga något mer.

Den här dagen kändes speciell, men Albus fick en känsla av att det var på ett negativt sätt. Varför kändes det så egentligen? Det var väl ändå ingen skillnad på den här dagen jämfört med alla andra? Visserligen var det många frågor som Albus ville ha svar på. Varför betedde sig professor Roper så annorlunda? Var Lypusen verkligen i säkerhet, och hade Albus någonting med den att göra, när allt kom omkring?
Albus skakade på huvudet och återgick till att försöka läsa sin bok. Det gick inget vidare. De hade försvar mot svartkonster nu, och de jobbade precis som de hade gjort under gårdagen. Den enda skillnaden var att idag var professor Roper sjuk. De hade Snigelhorn som vikarie, och han hade inte tillräckligt med fantasi just idag för att komma på någon bättre övning än att läsa.
Ellie och Sco skickade hela tiden oroliga blickar mot Albus, och han antog att Sco hade berättat för Ellie om Albus dröm. Men det var ju bara en dröm liksom. En helt vanlig mardröm, som alla drömmer.
Efter lektionen, som hade varat i evigheter enligt Albus, fortsatte tankarna att löpa.
”Albus, vad är det med dig egentligen?” utbrast Ellie då de gick genom korridorerna på väg till astronomilektionen. ”Du har betett dig helskumt idag!”
”Jag vet inte…Det är bara något som känns fel”, mumlade Albus. Ellie gav till en suck.
"Vad? Vad känns fel Albus?” frågade hon.
”Jag vet inte…Det är det som är så konstigt”, suckade Albus. ”Det känns som om någonting kommer att hända idag.”