The cold in our bodies [PRS]

Hon var fortfarande utsvulten, detta var en festmåltid men hon var så arg och hon höjde handen för att slå till Rion, men sänkte den.
"Nej men du har inte varit den vänligaste heller om du ska veta om det." Sa hon bistert och man såg hur sårad och arg hon egentligen var. När Ivan hade talat såg hon på honom.
"Med ett nöje." Hon hade börjat gå och hon var snart vid dörren.
"Varför ska jag låta dig göra det? " Hon vände sig om för att se på honom.
"Jag blev kidnappad, misshandlad, såld och sedan blev jag en prydnadssak åt den där!" Hon pekade mot Ivan.
"Allt han vill är att veta VAD jag är!"

”Vill inte du veta vem du är? Jag kanske har svaren!” Hugo höjde rösten för att fånga Alices uppmärksamhet. Han såg att hon var sårad och upprörd. Han ville inte att hon skulle tappa humöret helt.
”Men..”, sa han och sänkte rösten. Han tog stora steg närmare henne och fattade försiktigt hennes hand med sina. ”Nu är det inte tillfälle för det. Gå och lägg dig. Imorgon kommer allt att kännas bättre. Gå till dina tjänare, de tar väl hand om dig.”, sa han och syftade på Lottie och Olivia.

"Jag vet redan vem jag är!" Sa hon och backade rakt in i dörren. Hans händer var så kalla. Blicken flackade från hans händer till hans ansikte. Hon ville inget hellre än att äta i fred men hon ville inte vara i samma rum som dessa. Försiktigt nickade hon och lösgjorde sig.
"Jag ska göra det." Hon hade återigen blivit tyst och en tår föll ner från hennes kind. Hon lyckades smita ut och torkade bort en tår innan hon såg sig om. Vart hade Olivia gått? Vart vart hennes sovrum? Hon hade ingen lust att återvända till sovrummet utan började gå genom korridoren, mot utgången. Blicken var låst på dörren trots tårarna som rann ner. Väl vid dörren så stannade hon upp, lyssnade efter röster men inga kom. De hade säkert fullt upp med maten, vilket var förståeligt. Den hade varit utsökt och Alice var fortfarande utsvulten.
Hon lade handen mot det kalla handtaget och tryckte ner det. En kall vind gav henne en lätt kyss innan hon slank ut. Blicken gick runt gården innan hon lyfte på tyget till klänningen. Hon tog sig ner och funderade. Skulle hon ta en häst eller inte? Häst var mer praktiskt i slutändan. Det tog en sekund till innan hon styrde stegen mot stallet och hoppades ingen var där, då skulle de rapportera att för Ivan och Hugo. Sedan slog tanken, hur lång tid skulle det ta för dem att förstå att hon var borta?

"Alice! Var ska du?" Det var Leo som ropade efter henne.
Efter att Alice hade lämnat rummet hade kaos utbrutit. Rösterna höjdes, vampyrerna var oense om Alice, vem hon var och hur hon skulle behandlas på bästa sätt. Och vad som var det bästa för dem. Leo hade inte deltagit. han hade hållit sig undan, som vanligt kanske. Han var mest efter Rion.
Men så hade han sett Alice smita därifrån. Hade hört på hennes steg att hon gått en annan riktning än den som ledde tillbaka till sovrummet hennes.
Han hittade henne i stallet. "Det är ingen idé att smita. Du kommer inte klara dig. Inte långt iallafall.", försökte han och hoppades på att det var en förklaring nog för att få henne att ändra sig. "Vill du.. vill du ha mat? Jag vet vägen till köket. Jag kan visa dig dit om du vill. Det finns säkert rester. Det brukar det alltid göra.".

Hon hoppade till när hon hörde Leos röst och hon torkade bort tårarna.
"Snälla kliv åt sidan.." Hon såg på honom men släppte taget om hästens man. Hon sänkte huvudet i förlorad gest. Hon skulle aldrig lyckas hålla sig undan dem. Ilskan var som bortblåst för ögonblicket.
"Jag är utsvulten men jag vet inte om det är passande om jag är i köket. Skulle inte de blir mer arga?" Viskade hon och gick fram till honom.
"Kommer du säga något?" Hon höjde blicken och såg in i hans ögon.
"Till greven och Hugo..." Hon lade armarna om sig innan hon började gå tillbaka mot öppningen. Tårar började återigen rinna ner hennes kinder.

”Du är gäst här. Du gör vad du vill. Vad kan de säga?” Leo såg bekymrat upp på Alice. ”Om du vill, så kan jag hämta mat till dig?”, föreslog han. Han förstod att hon var hungrig.
Han skakade på huvudet som svar på hennes fråga. ”Nej.. jag säger inget. Men.. var tänkte du ta vägen? Här finns ingenting.”

"Jag är just det, en gäst. Jag ska verkligen inte vara i köket om vi ska följa reglerna." Hon såg på honom. Han var så snäll i jämnförelse med Rion som alltid verkade reta henne.
"Om du kan och vill.." Sa hon och blinakde till.
"Hem... Jag ska hem."

"Du ska känna dig som hemma, och behöver du mat, eller måste till köket så..", försökte Leo och ryckte på axlarna. Han försökte bara hjälpa till, men han lyckades inte hitta orden. Han pausade och iakttog Alice ett ögonblick innan han talade igen. "Det är klart att jag hjälper dig.", sa han sedan, men hans blick var inte lika övertygande. Han kunde inte ta med Alice därifrån. Det skulle vara att gå emot Ivan och det ville han inte. Han kunde inte det just nu. Det hade varit lättare om Rion hade varit på hans sida, då skulle de iallafall vara två stycken som hjälpte Alice att rymma. Och Rion skulle kunna prata med Ivan, de förstod varandra.. typ. Ibland.
"Du ska få återvända hem.", sa han tillslut. "Du måste bara ha tålamod.". Han nickade mot dörröppningen. "Vi går till ditt rum, jag ska hämta mat åt dig."

Hon gick upp för den lilla stentrappan och öppnade ytterdörren och kände värmen från insidan.
"Jag får väl följa med då. Jag var väl tänkt som kökspersonal från början." Hon såg på Leo med ett litet leende och torkade bort en tår från ansiktet.
"Jag har haft tålamod. Men jag behöver komma hem redan imorgon. Jag kan inte förklara varför..." Viskade hon och hoppade till när en annan dörr öppnades och Sebastian kom ut från en hemlig gång och såg på dem.
"Sir Leo?"

"Redan imorgon, varf-..", han avbröt sig själv när han hörde ljudet av dörren som öppnades och fick syn på Sebastian. Leo flämtade till. Kändes sig överraskad, som om han blev påkommen att göra något som inte fick göras.
"Sir Sebastian.", ekade han och slängde en blick tillbaka mot Alice innan han såg mot Hugos son igen. "Jag skulle ta med Alice till köket, hon ville också ha något att äta.", förklarade han, förvånansvärt mer lugn på rösten än vad han först hade känt sig sedan han upptäckte Sebastian där.