Life - Lupple & Medi PRS

Hon log mjukt.
"Jag trodde det var längre tillbaka. Liksom tusen år." Hon skakade på huvudet.
"Men jag tror jag vet vem du menar." Hon smekte Rose.
"Jag vet att du kommer bli en stor och mycket vacker varg i livet Rose. Då måste du få komma på besök oftare."

Gabriel log mjukt. " Det enda som kan svara på det är ju Mi. "Viskade han i hennes öra. "Detta har vi i alla fall berättat i 500 år. "Viskade han i hennes öra. Rose log stort. "Det är nog långt dit. "Viskade hon sorgset.

Hon såg på henne och nickade sorgset.
"Jag anade att det var Mi." Hon log och kramade Rose.
"Ingen fara. Jag ska iväg imorgon och köpa en kramvän precis som jag lovade.
Du kanske kan få följa med om du frågar din farmor och Gabriel?"

Rose såg på henne och skakade sorgset på huvudet. "Inte imorgon. "Viskade hon och kramade om Gabriels hand med en orolig min. "Kommer gå bra Rose. "Viskade han mjukt och kramade hennes lilla hand.

"Då svänger jag förbi då. Du måste få den innan natten." Hon log och satte sig närmare Gabriel.
"Gabriel kan lova dig detta." Sa hon mjukt och log.
"Litar du på mig?"

Rose nickade leendes. "Jag vet att du kommer förbi, du talar sanning. "Viskade hon och kramade henne innan hon kröp iväg till sina kompisar. Gabriel la en arm omkring Olivia och log. "Såklart. "Log han och pussade hennes kind.

Hon log och kröp upp i hans famn.
"Det var sorligt. men det börjar bli sent. jag har ingen som helst lust att vara ensa, Jag blev så ledsen." Hon suckade.
"Finns det ingen som är människa och kan sova hos mig?" Viskade hon försiktigt.

Gabriel höll henne nära sig och pussade hennes panna. Han märke att alla vargar började bli rastlösa, han själv kände också av det. "Det börjar bli sent. "Viskade han och pussade hennes kind lätt. "Jag förstår. "Log han för att sedan sucka. "Ingen härifrån, alla är involverade på något sätt. Jag är så ledsen. "Viskade han och såg sig omkring. "Vem vill du ha oss dig, bortsett från vargarna?" Frågade han mjukt.

Hon lade huvudet mot honom och suckade.
"Följer du mig hem då?" Viskade hon men hajade till.
"Vad sa du nu? Börjar du bli trött?" Viskade hon och fnittrade.
"Den meningen lät helknäpp." retades hon och såg på honom och gav honom en kyss.

Gabriel stirrade på henne, varför fnittrade hon? Varför retades hon? Han insåg att halva hans koncentration om inte mer gick åt att hålla sig i schack. Visst än var det inte fullmåne men han hade redan börjat få känningar av den och nu mer än förut. "Jag följer dig hem, men du bör ringa någon ifall du inte vill vara själv. "Viskade han och besvarade kyssen. Försökte bibehålla en stabil ton. "Vem du än ringer så kommer de komma. "Försäkrade han och kysste henne igen.