prs yehet & kkaebsong

Med höjda ögonbryn ser Joshua ner på sjuttonåringen som gömmer sig under täcket.
"Två katter hade sex, ja." Fyller sextonåringen i med ett svagt leende, nej det är inte direkt ett särskilt generande ämne för gryffindoreleven. Även om han är väldigt blyg. "Hon är väldigt gammal, så jag har längtat på kattungar länge nu!"

”Men sluta prata om det”, tjöt Zihao och grävande ner sig ännu mer under täcket. Han hade aldrig klarat av samtalsämnet och skulle heller aldrig göra det. Varför det fick honom att vilja gömma sig under ett täcke, bakom ett träd eller någon annanstans, hade han helt ärligt ingen aning om. Den mest troliga förklaringen var väl att han var omogen. Väldigt, väldigt, väldigt barnslig. ”Kattungar låter ju däremot extremt trevligt. Jag tror jag snor en, eller kanske allihopa.”

"Nu vill jag ju bara fortsätta prata om det och reta dig~" sjunger Joshua silkeslen röst. Sextonåringen gräver ner sig under täcket och puttar sitt ansikte mot Zihaos. "Du får fan inte snö en enda av dem. De måste va med sin mamma i iallafall sexton veckor. Du kanske kan få ta med en till sommaren, som en liten påminnelse."

Sommaren? Juste, när sommarlovet väl kom skulle Zihao aldrig återvända till skolan igen. Med andra ord skulle han väl bli tvungen att gå nästan ett helt år utan Joshua vid sin sida. Trots den upplyftande atmosfären, sänkte sjuttonåringen blicken och slöt ögonen.
”Jag vill inte ha en katt som påminnelse..jag vill ha dig”, mumlade han och slängde armarna omkring den andre. ”Det är ett helt år som vi kommer vara åtskilda, vilket jag inte kommer att klara av.”

Leendet försvinner från läpparna. Om Zihao inte kommer klara av det vad händer då? Zach hade inte heller klarat av det, att inte vara nära Joshua, så han gick till någon annan. Sextonåringen vrider på sig och stirrar upp i taket. Kanske det är helt värdelöst för honom att ha ett förhållande där de bor så långt bort ifrån varandra.
"Jag kanske kan hälsa på dig under julen? Eller så kan du komma till oss.." försöker Joshua som aldrig vill att sjuttonåringen ska lämna honom. Han gömmer ansiktet hos Zihao och drar in hans doft. "Eller både och."

”Eller så packar du bara ner mig i din koffert”, föreslog sjuttonåringen och log blekt. ”Jag vill aldrig vara borta från dig, inte för att det är själva distansen som förstör, eller gör den ju..men jag behöver liksom dig, precis som vi konstaterade igår. Och till mitt försvar så behöver du mig”, mumlade han och lämnade en liten puss på sextonåringens hjässa. Tankarna på det nästkommande året fick Zihao att känna sig olustig. Hur såg egentligen framtiden ut? Han skulle ju knappast få bo kvar hemma och inte heller få något dumt exlixir levererat flera gånger i månaden. Så vart skulle han egentligen ta vägen?

"Jag gillar den idén.." Mumlar Joshua mot den andres bröstkorg och pillar med den andres skjorta. " Jo, jag behöver dig verkligen. Men vi får ta vara på tiden nu, så kan vi prata om det när vi kommer närmre." Även om sextonåringen vill få allt planerat, så vill han verkligen inte att Zihao ska försvinna. Kanske om de inte tänker på det, så försvinner det?

Zihao nickade långsamt. Jo, det var nog bäst så, stt helt enkelt inte tänka på det tills det var dags.
”Du har som vanligt rätt”, konstaterade han och virade benen omkring Joshua. ”Vi skiter i det tills vidare, för just nu finns det hur många andra saker som helst som jag har lust att göra.” Med de där lätt vilda ögonen bet han sig fast vid sextonåringens ena öra och tuggade löst på brosket. Varför kunde han absolut aldrig hålla sig i skinnet?

Joshua slingrar armarna om den äldres midja och lämnar en liten puss på hans haka.
"Du kan aldrig ge dig, märker jag." Påpekar sextonåringen med ett leende, känner Zihaos tänder och läppar mot sitt öra.

”Nej”, sade Zihao ärligt och drog sig undan en aning. Med ett lätt retsamt flin på läpparna petade han bort lite skräp som fastnat mellan tänderna. ”Det är däremot du som hela tiden går och ber efter pussar och förtrollar mig med de här underbara kinderna”, fortsatte han och klappade löst till en av Joshuas kinder. Han drog sedan täcket av dem, för att släppa in lite frisk luft och satte sig upp i sängen, sträckte armarna över huvudet. ”Hur mycket är klockan egentligen?”