Power (Ett rollspel för alla)

((Okej, tror det är dags att någon skriver något.))
Samhällskunskapen var trist i vanlig ordning. Lektionen hade hon i huvudsak tillbringat med att räkna minuter. Samhället har hon lärt sig om den hårda vägen, så att läsa om "Brott och straff" i en blek lärobok är totalt ointressant.
Hon saknar sin gamla umgängeskrets. För de flesta är kanske inte hennes gamla gäng några idealiska vänner, men man skulle kunna säga att hon trivdes med dem.
De brydde sig inte om vem hon var så länge hon fick in dem på de stora festerna och blev full med dem.
En enkel bekantskap, utan krav. Nu känner hon sig alltför ofta konfronterad med vem hon är, vad hon blivit.

Liz hatade att missa lektioner, men vem skippar inte dem när just det hon fruktade hände?
Bara efter några dagar på det här pisstället med galna rektorer som tror på magi och rum som det blir strömavbrott i och Evelyn som är inlagd på psyke.
Bara på några dagar var hennes liv ännu mer förstört.
Liz blev så arg att det blev strömavbrott ännu en gång.

Efter ett tag så är hon framme. Sanden är mjuk och fuktig under hennes skor. Det blåser och Lelia drar sin kofta tätare omkring sig. Snart sitter hon skyddad från blåsten inne i sin koja. Hon undrar vad Dominus kommer säga nu när hon skolkat. Hon är nästan förvånad att han inte har dykt upp.

Annabeth suckar.
"Va fan är det för fel på mig? Skolkar på grund av ett foto?!" muttrar hon för sig själv och drar till sig schemat. Nästa lektion börjar snart, och hon ska nog hinna till den om hon skyndar sig.
Hon kastar en sista blick på fotot av hennes unga föräldrar. Plötsligt känns det som om hjärtat blir tungt.
Annabeth kliver ut ur rummet och sätter fart mot nästa lektion.

Zeya började snabbt skynda sig mot nästa lektion. Hon var en aning försenad. Hon irrade omkring i korridorerna och var förvånad att hon inte kunde hitta något alls. Det snurrade runt i hennes huvud, antagligen på det som hade skedd den närmaste tiden.

((VattenBlå, kan Zeya möta Annabeth? c: Om du vill. Annabeth är uttråkad ))

Will blev lite uttråkad, och började gå tillbaka mot skolan. Han tänkte smita in på en lektion, och hoppas att ingen skulle märka något.
När han kom in i skolområdet såg han en skugga i ögonvrån, men den försvann.
I korridorerna var det fullt, och Will såg på schemat. Han hade engelska, läste han. Då såg han skuggan i ögonvrån igen. Den här gången stod han kvar, men sneglade. Det var samma varelse som natten innan som stod där, bland alla elever, och den iakttog honom stilla. Den väntade på något.
Will vände sig om, och så var den borta. Nu började Will bli rädd. Han behövde hitta någon av de utvalda. Snabbt.

((Hey, Lupinfan))
Francesca går snabbt genom korridorerna. Tekniskt sett är det meningen att hon ska gå till en engelskalektion, men hon är i starkt behov av frisk luft, det känns som hon kvävs av alla människor. Plötsligt dunkar hon i någon i axeln.
Hon ser upp, och naturligtvis, en av de Välsignade.

När Will letade i folkmassan råkade han stöta in i någon.
"Förlåt" mumlade han, innan han såg vem det var. "Du! Francesca!" ropade han. Han väntade inte på att hon skulle vända sig om, och grep tag i hennes arm. "Kom, vi måste prata i enrum"

Lelia lägger sig på rygg och stirrar upp i taket. Det blåser utanför och det är lite kyligt. Hon tar fram sin mobil. Tre nya medelanden, från hennes far. Hon klickar bort alla tre och stoppar ner mobilen i fickan.
Hon suckar. Det kändes så eländigt att leva i den här världen.