Skriva av sig-tråden

åh fy, vad jobbigt, skicka en uggla om du vill, vad fint att du åker dit för hennes skull, be strong ♥

Jag mår så dåligt av mitt jobb. Har alltid haft ångest på dagar då jag ska jobba samma kväll men nu sitter det liksom djupare, som en sorts ångest som inte känns av eftersom jag gör allt för att förtränga den till medvetandets mörkaste hörn. Sist jag jobbade vred den sig som ett litet monster i magen och jag ville bara käfta emot alla som var otrevliga, sura eller misstänksamma mot mig, men det kan jag ju såklart inte... och så lägger sig ilskan och ledsenheten till en klump inombords istället och gör det lilla monstret större, för varje arbetspass bryts jag ner lite mer. Jag har bestämt att bara jobba juli ut och sedan ta en paus i samband med att jag flyttar och börjar på min nya utbildning. Sen får jag se. Jag tror inte jag orkar mer.

Idag är en dag då jag inte mår bra. Idag är en dag då jag måste låtsas må bra framför andra. Idag är en dag då jag som vanligt måste spela stark fast jag egentligen bara vill bryta ihop och aldrig mer vakna. Jag hatar min ångest. Jag hatar den! Jag trodde den var borta, men jag trodde fel...

Jag förstår att det är jobbigt. Jag har upplevt samma sak. Din vän kommer uppskatta att du kommer^^

Min pappa kallade mig precis idiot och min mamma och bror höll med. Tack så mycket.

du är ingen idiot, du är en trevlig och underbar person

Ta vara på känslan, låt den infinna sig och våga tro att du skall kunna må fantastiskt i all framtid så snart du känner dig stark nog och redo.

Cave Trouble: Jag håller tummarna på att det känns bättre as soon as possible. Ingen skall behöva bygga upp sitt egna lilla monster, det är bara hemskt och man mår fruktansvärt. Men du gör säkert rätt i att avbryta om jobbet inte får dig att må bra. Jag är van att ha jobb som inte känns som "jobb-jobb" utan mer som en "fin sysselsättning i livet" (som jag turligt nog får betalt för att göra). Fungerar det inte med arbetskamraterna skall man kanske överväga andra alternativ. Jag gav motormansjobbet ett nytt försök på samma fartyg jag varit på, men ingen större skillnad har skett och jag orkar inte med den där maskulina dominansen och att man alltid måste vara på sin vakt/vara vaken/orka stå upp för sig själv/sina åsikter osv. Kör ett långpass nu i juli, men sedan får det fanimej vara bra. Bättre att finna en annan plats som kan ge en mer positiv energi och en härligare vardag. Jag har gymmet och vill gå alla mina kurser samt segla upp matrosen, det är väl bara till att ta tag i dessa grejer och låta leendet leva vidare på läpparna.

^^

Ingen behöver egentligen läsa det här, har egentligen bara skrivit om min mygg-fobi.

Idag tänkte jag extra mycket på min gamla klass. Hur alla började skrika och prata i mun på varandra så fort högtalarsaken gick igång (den funkade åt båda hållen). Jag minns hur vi inte var uppdelade i "gäng", hur man en dagen hängde med vissa på rasten för att nästa vara med andra. Sättet alla stöttade alla och hur dem fick vissa att bli sams. Hur alla sista minutenpluggade inför proven. Vi var som en stor familj, vi bråkade och vi var sams. Men nu känns det som om allt är över. Den enda gången jag träffar dem är på träningarna. Jag vet att några fortfarande har kontakt, men jag har blivit helt utfrusen. Jag bryr mig inte om sex år inte är värt någonting för dem, men jag börjar inse att allt kanske inte var så fantastiskt som jag minns det. Fast det kan vara så att bara jag tyckte det, alla andra har kontakt men verkar ha glömt mig. Tydligen så var jag ingen del av klassen.

Aw, tack ♥