The cold in our bodies [PRS]

Alice gick tyst vid hans sida och såg ner. Huvudet snurrade av tankar, varför var hon en hedersgäst? Hon skakade på huvudet och såg på Hugo. Fick hon sätta sig ner? Men tyst gled hon ner vid stolen och placerade händerna i knät.
Tristan hade tagit sin plats vid Maurice och han nickade åt honom.
Men han slog sig ned när hans far hade talat och log.
"Så jag har hört ni rest från solens land? Det måste ha varit en lång resa?"

Hugo log lättat över Tristans fråga. Han var en nyfiken själ, och charmör.
"Ja, långväga. Vi var i Feíx. Bara en kort stund. Det kryllar av varulvar där nu.", förklarade Maurice och skakade på huvudet. Han hade funderat länge på varför de blivit attackerade, men aldrig fått chansen att diskutera det med sina kamrater. Det var dock mycket möjligt att Ivan gjort sig ovän med dem och attacken var varulvarnas chans att hämnas.
"Och du, Tristan, vad gör du om dagarna?", frågade Maurice lika artigt tillbaka.

"Ja jag har hört det ryktet. Att det är varulvar där. Det är väldigt tråkigt då det är en helt underbar stad." Han såg på Alice och sedan Rion.
"Jag brukar vara på uppdrag av far och sedan läser jag en del." Han nickade till sina svar.
"Men säg mig Alice... Vem är du?" Han lade huvudet på sned och synade henne.
"Jag är..." Började hon men hon såg upp och skakade på huvudet så hennes hår dansade runt henne.
"Ingen märkvärdig... Jag... H" Hon slutade att prata när hon sträckte sig efter sina bestick.

"Du har varit där tidigare?", undrade Maurice.
Maurice nickade åt Tristans svar. Men när Alice tog till orda vände han blicken åt hennes håll.
"Ja, det går ju inte att neka att det är något särskilt med dig, Alice. Det vet du nog själv.", stämde Hugo in.
Maten serverades. Han sträckte sig efter maten för att servera sig själv. Maurice slängde en blick åt Cecilias håll för att se efter hennes reaktion- de hade ju talat om Alice som nattens nyckel- när skulle han tala mer om det? Inte just nu verkade det som iallafall.

"Jo det har jag. Vi har affärer att utbyta så jag far då dit... Eller jag gjorde det." Han gjorde en grimas och tog sitt glas och drack av vinet.
"Har vi verkligen inget drickbart för fröken?" Sa han mot sin far.
Alice såg på Maurice och nickade.
"Jo men jag har inte lov att säga något. Du är medveten om detta." Hon var så tyst när hon sträckte sig efter lite kött, Det såg så otroligt gott ut.

”Hmm.. cider?”, föreslog Hugo och ögnade en kanna som stod på bordet för att sedan se mot Alice.
”Har du kommit tillrätta på ditt rum? Jag hoppas att du ska trivas där. Jag sa åt tjänarna att göra det bekvämt åt dig.”, förklarade Hugo som gärna ville byta samtalsämne.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Jag trivs ingenstans. Jag blev fråntagen från min by. Tills jag har kommit hem så kommer jag att känna mig lättad." Hon såg sedan på sin mat och svalde hårt. En hårslinga föll ner i hennes ansikte men hon rörde inte den.
Tristan svalde lite av sitt vin.
"Och vart har du din by om jag får fråga? Är det så hemligt?"

Det tystnade vid bordet. Sällskapet bytte blickar mellan varandra.
”Har du inte lärt dig lite vett?”, snäste Rion åt Tristans fråga. Något hade väckt hans irritation.
”Rion,”, sa Ivan varnande.
”Jag tycker du är lite väl på Alice. Låt henne vara.”, fortsatte Rion utan att bry sig om Ivans ord.

Tristan såg på Rion och fnyste.
"Det var bara en enkel fråga. Första gången jag ser och hör om denna vackra blomma. Det är klart jag blir nyfiken. Du har fått hela vägen från solens land lära känna henne." Tristan såg mot sin fars håll.
"Men ni har rätt." Han log ömt mot Alice.
"Jag ber så mycket om ursäkt. Det var oartigt av mig."
Alice såg mot Rion och reste sig upp.
"Du har ingen rätt att säga något om mig. Jag tillhör ingen. Inte dig eller den mannen." Hon pekade mot Ivan. Hennes kinder var nu röda.

”Så du menar att han har något rätt att tala så om dig?!”, protesterade Rion och ställde sig upp han med och riktade en hand åt Tristans håll medan han tittade ursinnigt mot Alice.
Ivan reste sig också. ”Rion, det räcker. Och Alice- du får gå till ditt rum.”, sa Ivan bestämt.
”Nej, vänta. Jag vlll.. inte att du ska gå..”, sa Hugo eftertänksamt och gick efter Alice. ”Låt mig kolla närmare på dig..”