Life - Lupple & Medi PRS

"Då är det du som gör det." Hon såg på Gabriel och smekte Roses kind och såg i mot elden.
"Så vad är förbundet?" Viskade hon och såg på Gabriel och skrattade sedan.

Gabriel såg på Olivia, leendes. " Åh förbundet, det är viktiga grejer det. "Viskade han i en allvarlig ton. " Ingen är säker på exakt när det var, men det var längesedan. " Fortsatte han. " Som ni vet har vi, denna stam frodas på denna mark i ungefär 500 år. Men när vi kom hit så var vi inte ensamma. Det fanns så många fler. Vilka fanns?" Frågade han leendes och Rose och många andra sträckte upp sina händer.

Hon lyssnade och vågade inte sträcka upp handen och såg med ett leende på Rose.
"Du kan det här? Jag är avis." Viskade hon och skrattade.
"Berätta i mitt öra." försökte hon och böjde sig framåt.

Rose fnittrade till och fick sedan ordet. "De som dricker blod, de som trollar med naturen, de som trollar med ens sinne, de som flyger, de som springer fort och människan. "Log Rose glatt och Gabriel nickade. "Precis, vampyrer, häxor, älvor, änglar, alver och människan. "Log Gabriel. "Men vi visste inte att det var så de kallades vi kunde bara beskriva dem efter det de gjorde. Fortsatte Gabriel. "Det var en liten mark och alla ville ha den. Det var så många förluster. Än idag kan du höra ekot av dessa strider om du väljer att lyssna. "Viskade Gabriel. Alla tog ett djup andetag, vissa höll andan och det var knäpptyst.

Hon såg på honom och lyssnade. Hade hennes släkte bara varit aktivt i 500 år? Inte mer? Hon lyssnade och ryste till.
"Obehagligt det där." Viskade hon och lutade hakan mot Rose huvud.

"Alla släkten förlorade många liv. "Viskade Gabriel sorgset. "Ingen trodde att det fanns hopp, vissa ville fly marken. Andra ville slåss tills sista varg men alfahonan var smartare än så. Hon hade förlorat sin man och sina äldsta barn och ville inte förlora någon mer. Så hon tog sig till mitten av slagfältet med vit färg i hela pälsen och satt där och väntade. " Förklarade han och svalde. "Hon väntade tre nätter och på den tredje dagen var det fullmåne och hon ylade ut sin sorg och hon blev hörd. "Viskade han. "En av de äldsta ifrån de som drack blod. En ung kvinna sprang ut till henne, hon förstod och snart kom de andra äldste dit och sedan människan. " "Vi kan aldrig vara säkra på vem som viftade med den vita flaggan först, det finns olika berättelser och det finns bara en som lever än idag men hon berättar inte. "Log han och såg på dem. "Vad hände när alla satt där, i mitten på slagfältet?" Frågade Gabriel och såg sig omkring i ringen.

Hon lyssnade och tårar började att rinna längst hennes kinder.
"Åh jag visste inte." Hon höll Rose nära och såg sedan ner.
"Jag tror väktarens roll blev till den natten." Hon såg upp och svalde.
"Har jag fel eller rätt?" Viskade hon med en sorgsam ton.

Gabriel såg på Olivia och nickade sakta. "Det stämmer, väktarens blev till. Vad jag förstår så förseglades kontraktet med allt blod som flutit under det kriget. Sorg, smärta och förlust var vad trolldomen bands i som gjorde landet säker, som gjorde väktaren till just en väktare. "Förklarade han. Rose torkade varsamt bort Olivias tårar.

Hon såg ner på Rose och gav henne en kyss på kinden.
"Förlåt." Hon såg upp på honom och nickade.
"Det var lärofullt. Vackert och jag uppskattar det. Jag blev bara så ställd." Hon log svagt och torkade bort de nya tårarna.

Gabriel log svagt och nickade. "Jag är glad att du finner det lärorikt. "Viskade han och smekte henne över kinden. " Det är en sorgsen historia. "Viskade han leendes innan han såg sig runt i ringen. " Den som bevittnade det, har ni träffat henne?" Frågade en ung pojke nyfiket och Gabriel flinade lätt. "Jag tror jag har det, men man kan aldrig vara säker. " Log han retsamt.