Rollspelare & Wolfy prs

Han skrattade lågt och la sin hand bakom hennes nacke. Han slöt ögonen igen och höll henne nära.
"Min vackra prinsessa." log han nöjt och kysste länge hennes huvud.

Att ligga så här nära honom var bland det bästa hon visste. De behövde inte nödvändigtvis prata med varandra, hans närhet räckte gott och väl för att hon skulle vara nöjd. Hon ville njuta så mycket det bara var möjligt av honom och hans kramar, för hon kunde omöjligt veta när det skulle vara sista gången.

Jason drog handen över hennes hår och njöt av tystnaden, ha henne nära och allt. Han nynnade tyst på en lugn låt och lekte lite med hennes hår.

Helst skulle hon vilja lossa sladdarna som satt fast vid henne och lämna sjukhuset, men hon skulle knappast hinna upp från sängen innan sköterskor och läkare kom springande på grund av maskinernas oljud.
”Ville du faktiskt träffa Valerie för att be henne om ursäkt?” frågade hon förvirrat efter en stund. Om det var någon som skulle be om ursäkt så var det väl Valerie?

Han rynkade på pannan och tittade in i väggen en stund. Han suckade lågt och kramade om henne lite hårdare.
"Ja, jag tycker att det är mitt fel. Jag har drivit henne till allt det här. Hon var som vilken annan tjej innan men jag drog in henne i det här livet och jag förstörde henne. Allt hon vill är bara att komma härifrån utan att dö." sade han lågt och svalde hårt.

”Men hon är ändå orsaken till att jag ligger här. Och hon hotade dig med pistol.” Leah kikade upp på honom. ”Så du tyckte synd om henne? Erbjöd du henne hjälp för att försöka dra ett streck över allt som hänt? En resa till någon paradisö?”

Han suckade lågt och kollade på henne en stund. Han förväntade sig inte att hon skulle förstå vad han menade så han skakade bara på huvudet och log.
"Släpp det, älskling."

Leah vände bort blicken från honom och blickade upp i taket. Hon hade inte velat Valerie något illa, det ville hon fortfarande inte, men hon tyckte det var lite misstänksamt hur snäll Jason varit mot henne med tanke på vad som hänt.

Han suckade lågt och kysste hennes huvud några gånger innan han slöt ögonen.
"Har du sovit?" undrade han sedan, han kände sig otroligt utmattad och skulle verkligen inte ha något emot lite sömn.

”Inte på en stund.” Leah kände sig inte direkt trött nu heller utan var klarvaken, hon kunde inte låta bli att fundera på Jason och Valerie. Antagligen vore det bästa att släppa det hela men hon hade svårt att göra så.