Kärlekstråden

Åhhh, nu är jag här igen haha.. samma kille, samma problem.. men nu är det så att igår så bestämde den här killen och jag (via sms) att han skulle föra över en Tv-serie till min hårddisk i skolan idag. Grejen är bara det att det aldrig skedde.. jag vågade helt enkelt inte fråga, är så jäkla blyg.. Den här killen är tydligen också blyg så.. och jag blir liksom alltid blyg så fort han kliver in i klassrummet.. hur ska jag göra för att bli av med all blyghet och nervositet? Hur ska jag göra för att våga prata med han och samtidigt kunna slappna av? Har ni några förslag? Ps. är fortfarande nervös för att fråga det där med hårddisken imorgon... (vi ska fixa det imorgon istället eftersom att det aldrig blev av idag) och sen så måste jag bara säga att via sms och så så kan vi skriva hur mycket som helst, till och med puss till varandra. Men i skolan tar blygheten kol på mig..

Eftersom att det låter som att ni smsar väldigt mycket eller så så tycker jag inte att du behöver vara blyg! Visst, det kan vara svårt att ta första steget och så, men det är ju ingen direkt pinsam sak egentligen. Hade du inte gillat honom så hade du ju förmodligen inte haft samma problem med att fråga honom.

Så mitt tips: Just do it! Även om det känns pinsamt/nervöst. Han känner förmodligen likadant, och tycker bara att det är skönt om du frågar så att han slipper göra det.

Åh, tack så jätte mycket för tipset! Tror du det hjälper också ifall jag pratar lite med han innan, typ på morgonen: ''Hej, hur är det!'' Eller nåt, bara för att starta en konversation. Sen kan jag ju fråga: ''Kan vi fixa det där med hårddisken på rasten?''

Egentligen är det bra att ni båda två är lite blyga, för då kommer det göra det lättare när ni kommit lite längre. Bättre att man är blyg och tar det sakta och försiktigt istället för att bara "rusa på"
Håller tummarna för att allt ska gå bra

Kärlek till snälla klasskamrater ♥

gör det låter som en jättebra ide!

Kärlek till min mamma, jag älskar henne.

Kärlek till min fina katt. ♥

WALL OF TEXT om mina jävla kärleksproblem:

ååååhhhh vill veta vad han tycker om mig typ nu, orkar inte gå omkring & vara kär i någon som inte känner likadant för mig; liksom har du inte samma känslor för mig, fine, låt mig veta så kan jag försöka släppa det & så kan vi fortsätta vara vänner, precis som innan. det lär väl göra rätt ont men inte ens hälften så ont som om allt går åt helvete lite längre fram & det slutar på samma sätt som mina förhållanden alltid slutar; att du aldrig mer vill prata med mig & att jag förlorar dig också. känner du likadant för mig, snälla snälla snälla säg det så jag slipper gå och undra. och varför kan du inte läsa mina tankar? det vore rätt praktiskt för jag vågar liksom inte fråga sådär rakt ut vad du egentligen tycker om mig.

& så får jag så dåligt samvete & sådan ångest över att det alltid är jag som slutar svara först när vi smsar och sånt. jag känner mig så jävla dum & tråkig som bara slutar svara mitt i allt, men samtidigt, vad fan ska man svara?! jag är inte sådär random och knäpp och konstig och kan gå från att fråga hur du mår till att börja diskutera...... cykelställ, eller något. (det var det mest random jag kunde komma på...) liksom hej snart tröttnar han väl på att prata med mig och liksom vad fan gör jag då?

& så detta med att jag har (typ) social fobi & att han verkar asblyg mot mig helt plötsligt (han har alltid varit typ raka motsatsen, liksom Y U NO RANDOM AND WEIRD AROUND ME ANYMORE?)... vi säger (ok... skriver) ungefär två gånger i veckan att "hihihihi fan vi måste träffas snart" och frågar när, och jag säger att jamen jag kan typ när som helst och han säger att okej men jag kan inte då och då och då och nä inte då heller (fan ska han börja sjunga i band för, HAN REPAR & HAR SÅNGLEKTIONER VARENDA JÄVLA DAG JU), och så blir det ALDRIG någonting bestämt... och så hälsar vi knappt på varandra i skolan heller. det blir mest sådana där 'osynliga' hälsningar som att vi kanske försöker få ögonkontakt med varandra eller kanske ler lite snabbt åt varandra, men ingen av oss har någonsin yttrat ett ord till varandra i skolan, skulle jag tro....... (eller vänta jo!!!! det var i våras, första dagen efter rise against-konserten där vi träffades första gången, då vi kom till skolan med likadana rise against-tröjor & jag flinade lite och påpekade att han hade snygg tröja... fast det var ju innan jag blev kär i honom och jajaja nu vet ni det) vad jag försöker få fram med detta är att det mest känns som att båda två är för... fega för att ta det där första steget. wöööö jävla skitliv.