Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna ler. Det var längesedan hon sett Beetee uppklädd i något så normalt som en svart kostym.
"Och det vet vi ju redan vem det är", sade hon med en svag ton av skadeglädje i rösten, riktad mest till Coin som tyvärr inte kunde höra henne.

"Skulle mer vilja dansa runt och klappa i händerna åt det." flinar Thalia då hon hör Johannas ton. Sedan suckar hon lite och hennes påklistrade leende försvinner för ett ögonblick men sedan ler hon åter. Det var ingen ide att visa hur hon mådde, det orkade hon inte med särskilt att folk oroade sig.

Sedan leder Cinna ut dem genom en korridor, som ledde direkt till någon sorts baksida av en scen. Därute hörde Johanna Coins träliga stämma summera revolutionen. Hade varit mycket mer fängslande om de låtit Ceasar Flickerman göra det, trots att hon hatade honom så tyckte hon det hade varit bättre.

"Herregud, man hinner ju somna och tröttas ihjäl av det här. Tror hon någon orkar lyssna?" säger Thalia högt och himlar med ögonen. Men snart tystnar Coins röst och de leds upp på scenen till publikens jubel när de får se dem men ändå inte så entusiastiska som de brukar vara då spelen sänds.

Johanna ler inte, utan ser stint på de fem stolarna som står på rad för de resterande segrarna. Vilket kändes konstigt, för det hade alltid känts som om de var fler. Ingen Annie, ingen Wiress, ingen Blight, ingen Seeder och ingen Peeta. Och det kanske var i just det ögonblicket hon insåg att de alla verkligen var borta, och hon fick kämpa med att hålla ett neutralt ansikte och att hålla tårarna borta.

Thalia sitter med ett stelt leende på läpparna och stirrar på någon fånig krukväxt eller var det var för att kunna hålla ansiktsutrycket neutralt och inte brista i gråt. Bara de på scenen, ingen annan, bara de överlevande ingen av de andra.

Johanna klistrar på sitt vanliga leende då de presenterar Paylor som president. Hon klappar också händerna lite diskret i knät, för att inte se ut som om hon var emot det, vilket hon inte var.
Sedan får de ge sina åsikter om revolutionen och den nya presidenten. Beetee fick börja, och han använde några väl valda ord om hur hemskt det varit och önskade Paylor all lycka. Sedan var det ju självklart Johannas tur.
"Revolutionen behövdes. Jag önskar dock att de liv som försvunnit på grund av den inte hade behövt göra det. Men vi ska göra så att deras uppoffring inte varit förgäves! Och självklart önskar jag Paylor all lycka med att styra upp landet på stadiga fötter", sade Johanna, sanningsenligt.

Thalia hänger med och klappar där man ska men mer som om hon var frånvarande på något vis, vilket hon var. Finnick säger några korta fraser men säger inget om Annie liksom Cato som fast han säger inget utan säger bara att han tror att Paylor kommer bli bra. När det är Thalias tur stirrar hon bara in i kameran, det dröjer någon minut och sedan säger hon med återhållen röst att Paylor kommer bli bra och sedan pressarhon fram ett leende. Hon ville visa att hon var med på det, men hon ville behärska sig och inte falla i hysterisk gråt.

Sedan efter alla sagt sitt, så får Paylor hålla ett tal. Hon har inte ens några papper och hon lyckas babbla ett helt tal utan att haka upp sig en enda gång. Det kunde man kalla talang med ord. Sedan går de av scenen till höga applåder, inte lika entusiastiska som vid spelen men det var fortfarande applåder.

Thalia följer de andra ut och håller sitt leende ända tills kamerorna inte når dem längre. Då lutar hon sig mot väggen och faller darrande ner på fötter för att inte gråten skulle komma upp till ytan, den hysteriska gråt som hotade att ta över henne på scenen.