PRS(Dragon Fantasy)

Nalel såg på Meira och log svagt, sedan på Ian. Hon älskade båda. Och de hon älskade borde alltid få höra sanning från henne. Hon såg ner på Ian igen, hon hade bestämt sig. "Ian" sa hon sakta. "Nu ska du äntligen få veta om din far".

Meira stelnade lätt till men det var Nalels val och hon sa inget om det. Hon var tyst som ett stöd för dem men ett tyst stöd.

Ian såg upp på stora ögon på henne och Nalel berättade allt, även om hon försökte få det så enkelt som möjligt. Då hon var klar började Ian gråta. "Mamma! Jag vill aldrig träffa pappa!" snyftade han och kramade henne. Nalel började också gråta och kramade honom. "Pappa var hemsk" sa han.

"Du ska inte få träffa honom, jag ska personligen sticka ut ögonen på honom." sa Meira bryskt och kom på fötter hon klarade inte av känslomässiga saker och detta var Nalel och Ians sak. Hon vinglade lätt till men det hade hjälpt att vila.

"Du får sticka ut vad som helst på honom" mumlade Nalel och slutade tillslut gråta, Ian med. De höll om varandra en lång stund innan Nalel tog sig upp och lyfte upp Ian. "Kom, ska vi gå och äta?".

Meira hade försvunnit in i skogen, mest för att finna ro och lugna sig. Alla sa att hon borde vila så hon gjorde det här och nu.

Nalel tog sig in med Ian och de gick till köket och åt. De var båda lugna nu.

Meira la sig i skogen lutade sig mot ett träd och bara slöt ögonen. Hon andades lugnt till en början men snart kände hon mörkret och hon kunde inte öppna ögonen.

Nalel var tillslut tvungen att märka att Meira var borta. Hon tog sig från köket med Ian och gick till deras rum och nattade honom innan hon tog sig till Meiras rum.

Meira var inte där, hon var i skogen och försökte att vakna. Mörkret omslöt henne och hon blev allt svagare och svagare, att stå mot döden, stå mot dess kant.