Skriva av sig-tråden

Jag älskar min familj.
Men mina två biologiska helsyskon (som är 3 respektive 8 år äldre än mig) går mig på nerverna hela förbannade jävla tiden. Min storasyster är nog en av de största egoisterna som vandrat på vår jord. Hon är rasistisk, homofobisk och fruktansvärt känslokall.. Min storebror är en skrytsam besserwisser, har ingen känsla för empati, ska alltid vara i centrum och ska alltid vara offret - som om han har patent på lidande i vår familj. Varje gång någon annan i vår familj berättar om något jobbigt så väser han alltid; "Jaha? Ska vi byta liv eller? Nähe? Sluta gnäll då!"
Liksom vafan, håll käften för helvete. Ett problem är ett tillräckligt stort problem om man mår dåligt över det men tydligen bestämmer han vad som är ett konkret bekymmer och vad som inte är det - men hur det än är så är det aldrig någon som har det värre än honom, enligt honom själv.
Båda två är som dementorer. Jag klarar bara av att vara i närheten av dem i max 15 minuter, därefter känner jag hur energin, gradvis, falnar bort i mig.

Det ska bli så skönt när min 17-åriga lillasyster flyttar hem till vår mamma igen. Hon har bott hos sin pappa och jag har inte kunnat träffa henne så ofta jag skulle vilja. Jag har verkligen en helt annan relation till mina yngre halvsyskon än mina äldre helsyskon. (Inte för att det spelar någon roll om vi har samma pappa eller ej, men det är intressant tanke bara..) Det är bara så underligt hur det kan vara så annorlunda..

Min psykolog pratade för ett tag sedan om att vara aktör i sitt eget liv (hennes ord) – det vill säga, att man gör saker. Att man är aktiv istället för passiv. Och sedan dess har jag insett att det nog är något jag måste jobba på. Jag måste sluta vara passiv hela tiden, jag måste ta egna initiativ. Men grejen är att jag alltid känner att om jag gör något så kommer det bli fel eller dåligt, och då vågar jag inte.

Mina föräldrar har båda pratat om hur de flesta människor – när de ligger på sin dödsbädd – inte brukar ångra det de gjort, utan snarare det de inte gjort. Jag vill inte dö med kunskapen om att jag missat en massa saker, att jag hade chansen att göra dem, men inte vågade. Jag vill göra saker. Men jag är så rädd för konsekvenserna. Jag tror att bara jag skapar en ny tråd här på Mugglis, då kommer jag på något sätt göra det dåligt för alla andra. Jag kommer vara jobbig, störig, irriterande, bara helt hopplös. Jag kommer förstöra alla andras Mugglis-experience, eller något. Och om jag säger något till någon IRL, om jag försöker bli vän med någon, så är det likadant. Någon del av mig tror att jorden kommer gå under bara för att jag slutar vara passiv. And I don’t like that.

the marauder
Väldigt sant! Man ska inte ångra det man har gjort för det kan man aldrig ändra på. Bara det man inte har gjort för det kan man göra någonting av i framtiden.

Det här med socialt umgänge.
Jag vill faktiskt oftast inte prata med folk jag känner via sociala medier. Jag blir rent av stressad och känner verkligen nej om någon skickar ett meddelande till mig via t.ex facebook. Jag har inte många vänner direkt, ingen speciellt närgången iallafall. Men nu är det så att två personer har börjat chatta med mig, ofta. Jag är inte van vid detta och tycker att det är ganska härligt med lite uppmärksamhet, men jag vill verkligen inte.

Jag tycker om personerna, jag vill vara vän med dem för att dem är jättebra personer, men jag vill bara inte vara social. Jag känner mig så pressad till att umgås, jag vill inte. Helst av allt vill jag bara stänga av på kvällarna och umgås med mig själv istället (spela sims, titta på serier, läsa osv). Det är alltid på kvällarna som jag känner såhär, och det är just då som alla (dessa två personer) känner för att prata.
Hur ska jag lösa detta? Bara säga 'känner inte för att prata med dig på kvällarna' vilket låter själviskt och elakt? Offra mig, och umgås i alla fall? Usch, orkar verkligen inte med dessa sociala normer...

Sammanfattning: Extroversion is hard //

Prata med dem när du känner att du orkar.
Jag har samma problem, jag gillar inte människor och det är väldigt få personer jag känner att jag vill prata med. Det är faktiskt bra att de skriver på Facebook eftersom det står om man läst meddelandet eller inte där, har du Facebook i webbläsaren är det smartast att stänga ner den så att det inte råkar bli ett läst meddelande.
Det verkar taskigt men det är hundra gånger bättre än att be dem sluta skriva om du nu skulle vilja prata med dem någon gång.
Hur förklarar du att du svarade så sent som du gjorde? En vit lögn om att du inte sitter vid datorn på kvällen, att du inte såg meddelandet och liknande.

hessactually Har kört med "låg och sov" eller "var upptagen med annat" eller helt enkelt inte svarat förns någon dag senare eller så och jag får sånt dåligt samvete. Här tar personen sig tiden att skriva till mig och jag väljer att inte svara utan istället hitta på annat som jag i princip skulle kunna göra närsomhelst..

Det tar ju inte en väldans med tid att skriva ett hej. Och du är inte elak bara för att du inte orkar/vill svara. Ibland kanske man vill vara i fred eller känner att man inte har något att ge. Så är det för alla.

Har hört mina föräldrar och ett par andra i min släkt prata om hur mycket fördomar de har för folk med tatueringar och piercingar, "negrer", homosexuella osv.
Usch, mår bara dåligt när jag hör hur de pratar. Det är så hemskt.

Min hamster dog igår, men jag känner ingenting. Jag blev inte ens överraskad, inte ett dugg ledsen över att han dog, ungefär som när en fisk dör.

Fast ja, han var nästan 3 år och på den sista tiden låg han bara och sov och dog i sömnen, men ärligt talat. Borde jag inte känna något om detta??

Det jag däremot känner just nu är en enorm hopplöshet, eller något, på grund av detta. Inte för att han dog, utan för att jag inte bryr mig. Jag kommer aldrig att klara mig i den sociala världen, jag är inte normal, jag borde gå och gräva ned mig i ett hål. Jag är hemsk.