Skriva av sig-tråden

Jag vill så gärna tänka att det fortfarande finns hopp. Att det fortfarande kan fungera. Men jag vet att om jag tänker så kommer hoppet att växa sig större, och det har jag inte tid med. Jag vill inte ha något hopp längre. Jag vill inte tänka på det mera alls. Jag vill glömma det helt och hållet.

Men det går inte.

Vad har hänt??

Ingenting. och det är problemet.

Aha, nu tror jag att jag förstår.

Jag har äntligen slutat bry mig om min kropp. Visst, jag är inte small, men jag är verkligen inte tjock heller.

är inte okej. det värsta som finns är när min pappa är arg på mig. inte ens arg, men besviken. när han tittar så där besviket på mig så känns det som att mitt hjärta brister och att det enda som kommer hjälpa är om jag dör. orkar inte.

svara inte på det här, ville bara skriva av mig.

OKEJ ÄR SÅ ARG JUST NU

Min kompis flickvän har blivit sexuellt trakasserad (och jag bryr mig inte om man skriver det så eller inte tbh) och det är bara så hemskt och blä just nu

Känner inte ens Rosa (flickvännen) men DET ÄR FAN INtE OKEJ ÄNDÅ

Är ledsen och arg nu...Fick frågan av mina kompisar om de ville se på film imorgon. Jag kan åka in med buss, men det går ingen bra hem så jag måste få skjuts då. Men då jag frågar mina föräldrar blir det nej, och min mamma skäller på mig, och kallar mig obetänksam och självisk för att jag vill få skjuts hem på pappas första semesterdag. Men samtidigt tycker de jämt jag att jag ska komma hemifrån och göra sker med kompisar! Hatar dem just nu ...

Jag vill helst inte ha något svar på det här, ville bara skriva av mig.

"Om du inte gör det här och det här och det här inom fem sekunder så tänker jag krama dig" - Pappa varenda sekund av mitt liv

Låter väl inte så stort, men jag hatar att krama honom. Det är bara så obehagligt och ugh. Jag har sagt åt honom och allt sådant men han lyssnar aldrig. Usch.

Jag hade tidigare idag ett skitjobbigt bråk. Jag bråkar aldrig, jag kan argumentera och vara sur men jag blir sällan arg. Jag klarar inte av ilska. Alla mina känslor är alltid så övermäktiga men nu för tiden kan jag hantera nästan allt. utom ilska och rädsla.
Jag totalt exploderade, slog sönder massa saker och bara drog.
Satt i bara strumpor och collagetröja ute på en låda med sand och panikrökte en kaos-cigg och allt bara snurrade.
En bil stannade bredvid mig och en kvinna kom ut. Hon sa att hon hette Marina och frågade om hon fick ge mig en kram och jag bara bröt ihop.
Hon satt med armarna runt mig och jag bara grät och grät i flera minuter.
Sedan hittade min far mig och hon kramade om mig och försvann.
En total främling tog tid ur sitt liv för att trösta mig, hon sa inte ett ord men den godheten är något av de finaste någon någonsin gjort för mig.