prs yehet & kkaebsong

Kyssen är lugn och sansad, men Joshua försvinner ändå helt och hållet in i den. Han uppskattar det, den lite långsammare farten. Det är precis lika underbart, om inte ännu mer, och sextonåringen kan inte hindra sig själv från att le mot de varma läpparna. Förhoppningsvis känner Zihao inte den panik eller förbryllande som brukar uppstå i kroppskontakten. Men baserat på sjuttonåringens agerande verkar det inte som det. Försiktigt stryker Joshua tummarna över de smått rosa kinderna.

Hur hade någon som Zihao lyckats få någon så underbar som Joshua egentligen? De var varandras raka motsatser, men ändå passade de otroligt bra med varandra. Till och med deras kroppar verkade vara gjorda för att komplementera den andre respektives. Sjuttonåringens stora händer som kontrade den yngres betydligt mindre, de fylliga läpparna mot de smala, tunna. Han slängde benen om sextonåringen och hårnade greppet, kände hur pulsen ökade en aning. Det gjorde däremot inget, han var alldeles för lycklig för att orka oroa sig.

Jo, det hela är nästintill för bra för att vara sant. Greppet som den äldre har runt Joshuas rygg hårdnar och benen rör vid hans egna. Det verkar som att Zihao inte verkar bekymrad alls när kyssen magiskt ökar snabbhet och blir lite mer intensiv en vad den nyss varit. Hjärtat dunkar hårt inom sextonåringen, han har inte hjärtat att flytta på sig. Nu när slytherineleven verkar lite mer avslappnad och inte orolig. Vilket leder till att Joshua kan slappna av lite ytterligare.

Just som alla pusselbitar verkade falla på plats, började även Zihaos medvetande falla på sniskan. Inte på samma sätt som det gjort så många gånger innan, för då hade han märkt det i tid. Nu fanns det dock ingen återvändo. Med ett dovt morrande läte, rullade han över så att de bytte positioner - sjuttonåringen i grensle över Joshua. Han lutade lite på huvudet och drog en hand genom det våta håret, ögonen kolsvarta och lätt uppspärrade. Det här var anledningen till att alla sagt att han tappat förståndet, och även om han trott att allting blivit återställt i samma sekund som sextonåringen kommit tillbaka, så var det tydligen inte fallet.

Joshua, som inte riktigt fått in den äldres ord när han berättat att han förlorat förståndet, ser ingenting annorlunda med agerandet. Kanske morrandet kunnat avslöja detta. Men då sextonåringen hört slytherineleven låta på liknande sätt innan sätter han inget större intresse i det. Nej, med ryggen mot den mjuka madrassen ligger händerna fortfarande mot Zihaos kinder. De mörka ögonen faller ner i den äldres kolsvarta ögon, som att han ska drunkna i mörkt, djupt vatten.

Fortfarande med huvudet lätt på sned, greppade Zihao tag om Joshuas axlar. De på tok för långa, vassa naglarna grävde sig ner i tyget på tröjan och han lutade såg åter mot sextonåringens ansikte, där läpparna först strök över den andres. Sedan letade de sig ner mot käken och vidare mot halsen där de stannade. I några långsamma sekunder fäste sjuttonåringen blicken på det sköra skinnet. Kugghjulen snurrade alldeles för fort i huvudet på honom, fick det att slå små gnistor. Kanske var det just därför som han ryckte till, då en liten gnista bränt förstånd i honom.
”Okej, nej”, mumlade han och lutade sig bakåt, slog sig själv löst i huvudet. ”Nej, nej, nej. Jag sa nej.” Totalt jävla sinnesrubbad.

Det var de vassa naglarna som fick Joshua att inse att allt inte alls stod rätt till. Hur de trycker sig ner mot tyget på tröjan, huden på axlarna bränns en aning men får inga hål. Dock blir han alldeles övermannad när läpparna möts igen och Zihaos läppar fortsätter ner över käken. Jo, kärlek kan göra en blind helt klart. För smärtan var ingenting jämfört med värmen han får av kontakten. Det är inte förrän slytherineleven lutar sig tillbaka som det går upp för Joshua.
"Slå inte dig själv," protesterar sextonåringen och tar tag i den äldres händer.

Med skrämda ögon stirrade Zihao på händerna som Joshua fångat upp i sina egna. Det hade varit alldeles för nära den här gången, bara tanken på vad som rört sig inne i huvudet på honom fick huden att knottra sig.
”Allting gick så bra i början”, viskade han modfällt och vände de mörka ögonen mot sextonåringen istället för deras händer. ”Så jävla bra..och sedan, rätt som det var, ville jag..” Han skakade på huvudet och tittade bort, rullade ner på madrassen och kurade ihop sig intill den andre.

Med ett svagt litet leende flyttar Joshua närmre den äldre och kramar om honom.
"Det gick jättebra i början," försäkrar sextonåringen och lutar huvudet mot kudden för att kunna se in i Zihaos ögon. "Zihao, det har blivit mycket bättre, du oroade dig inte i början eller hur? Snart behöver du kanske inte oroa dig överhuvudtaget."

”Eller så kommer det bara att bli värre och värre”, sade han och gjorde en grimas. ”Jag menar jag är helt opålitlig när det kommer till sånt här, vilket du uppenbarligen redan vet”, fortsatte Zihao och kunde inte hålla sig från att himla med ögonen. Det var väl det som skrämde honom mest, att han inte visste om hans mordiska impulser någonsin skulle försvinna, eller om de bli fler och fler allt eftersom tiden gick. Nu verkade det ju som att det började bli lite bättre, men så hade allting vänt inom loppet av några sekunder. Han klamrade sig fast vid Joshua som redan låg fastklamrad vid honom. Usch, han kunde verkligen inte bestämma sig för hur han skulle agera.