PRS(Dragon Fantasy)

Nalel gav Meira en varnande blick då hon såg hur blek hon var men Ian han säga något förre det. "Ja!" sa han ivrigt och tog Meiras hand i sin ena och Nalels i sin andra.

Meira ignorerade blicken och tog leende Ians hand. Men då de gick genom korridorerna såg han inte särskilt mycket och hon lyfte upp honom på sina axlar. De kom ut på borggården och Meira visade var de bruka träna och de såg på soldaterna.

Nalel gick bredvid Meira då hon lyfte upp Ian. Då de kom ut pratade han ivrigt. "Det är så mycket folk här!". Han såg ner på Nalel. "Mamma, var det här du träffade pappa?". Nalel stelnade till och bleknade, lite hade hon berättat för honom, att hans pappa och hon hade träffats på slottet som soldater, men inget mer.

Meira sa inget, "Ian, jag har något åt dig." sa hon lyfte ner pojken och gick till ett förråd. Hon kom snabbt tillbaka med en brynja med gondors träd och ett litet träsvärd. Allt anpassat till små hobbarn. Hon satte på honom det och drog ett träsvärd mot honom.

Nalel svarade aldrig på Ians fråga. Hon la armarna om sig själv och lutade sig mot väggen bakom henne. Trots att det var så många år sedan var minnena från slottet inte så bra. Hon och Ian hade sovit i samma rum som det hänt....Hon kom på sig själv med att ha tårar i ögonen. Nalel såg inte på Ian, hon ville inte att han skulle se henne så här.

Meira såg hur det var fatt med Nalel och tog hand om Ian istället. Lärde honom utfall med svärdet, tillslut stoppade hon allt och la sig vimmelkantig på marken.

Nalel var glad att Meira höll Ian sysselsatt. Hon behövde lugna ner sig...Efter en stund stod hon normalt igen och log svagt då Ian glatt skrattade. Men hon såg orolig på Meira och gick fram. "Meira, det är slutlekt idag för din del" förkunnade hon.

Meira protesterade men mer av principsak, hon visste att Nalel hade rätt särskilt då hon inte kunde ta sig upp på fötter sp hon satte sig bara upp.

Nalel satte sig bredvid Meira och Ian satte sig i hennes knä. Någon dag var hon tvungen att berätta sanningen för honom...men kunde pojken ta det?

Meira la en arm om dem och log lite, de två var hennes familj. Nalel kändes som hennes syster och Ian som en extra son eller liknande, hon älskade dem.