Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna skrattar. "Och den var ju arrangerad. Du ska se våra skogar. De är vackrare än vad någon arena någonsin varit", sade hon med ett leende. Enligt henne var det ju sant.
"Precis som havet i distrikt 4 ser mycket bättre ut när det är naturligt", sade Finnick plötsligt, som om han kunde se det framför sig. Det kunde han säkert göra också, precis på samma sätt som Johanna kunde se skogen och Thalia de alla fruktträdgårdarna i distrikt 11.

"Jag har alltid velat sett havet." sa Thalia drömmande och flinar lite, "Ja och simma med." hon ser upp då hon hör någon ropa på dem och ser Cato komma mot dem. Med ett ledset ansiktsuttryck, och avmagrad och ärrad kropp, men så såg de ju alla ut. "Cato." ler Thalia och kramar om honom, glad över att han var okej.

Johanna nästan välter Finnicks rullstol då hon hör en bekant röst bakom dem. Hon tänkte först på Clem när hon hörde den, och tänkt att det måste ha varit ett trick med avrättningen. Men såklart kom hon på att det var Cato. Johanna ler emot honom. Lite svårt då han för första gången, som Johanna sett, ser uppgiven och sorgsen ut. Han brukar ju snarare vara en kaxig person när han mår bra.

"Hej Thalia." säger han med trött, sorgsen röst och hälar på de andra med. Han såg ut och lät som Thalia kände sig, men hon försökte bara dölja det, hon orkade inte med att få deltagande blickar.

Johanna bestämde sig för att låta honom vara ledsen. Det är nästan lika bra istället för att dra upp en konversation om det. Hon visste inte vad hon skulle säga till dem, rädd för att strö salt i öppna sår på dem alla tre runt omkring henne. De fick det helt klart värst. Men Johanna saknade verkligen Annie, hon må ha varit udda men hon hade varit ett bra sällskap för Johanna, och för Finnick förstås.

"Vi kanske ...." börjar Thalia men avbryter sig så hon ser stylingsteamet komma mot dem och Thalia suckar. "Ni ska göras ordning, vi ska fixa kläder, sminkning, hår." ler dem förtjust med sina pipiga huvudstadsröster.

Johanna bara stirrar på dem och upprepar en tanke om och om igen. Och den var så intelligent med sina tre bokstäver som bildade ett enda ord: nej. Varför skulle de stylas om nu då? Var det inte slut med det nu?

"Ett sista framträdande, med den nye presidenten och avrättningen av Snow. Ni måste framträda offentligt, folket tror på er, vill se er." säger de lirkande och Thalia inser att hennes liv inte skulle bli detsamma mer.

Johanna suckar. "Så länge jag inte ser ut som något freak så går det väl an", sade hon motvilligt och lät Huvudstadspersonerna leda dem till sminkrummet. Hon undrade hur det skulle bli i framtiden, skulle de få vara ifred då?

De tänker promt sätta på Thalia en rosa tyll prinsessaktig klänning och Thalia vägrar bestämt. "Jag bär inte rosa och inte något som får mig att se söt och oskyldig ut." fräser hon till svar och backar undan då de visar henne någon fjärils glitter huvudbonad och Thalia är redo att knuffa bort dem, då en mörk gestalt kliver in i rummet. "Cinna." säger Thalia lättat.