Hemligheter kan inte gömmas för alltid

_{Skrivet av AndromedaBlack:}
Cassia Lestrange

Jag drog med fingret längs med det nya såret på min kind. Vid alla tidigare fullmånar hade jag lyckats undvika att riva mig själv i ansiktet. Så jag hade sluppit förklara varifrån jag hade fått alla mina ärr. Men det här såret skulle bli svårt att förklara. Jag suckade och vände bort mitt ansikte från spegeln.
Jag gick med snabba steg och sänkt huvud mot stora salen. Jag var väldigt hungrig, det brukade jag alltid vara efter en fullmåne. Plötsligt hörde jag någon gå precis bakom mig. Så nära att jag kände mig illa till mods. Jag sneglade diskret bakåt och var nära att snubbla till när jag fick syn på de välbekanta skorna. Jag gick så fort jag kunde och försökte komma ikapp några femte års elever som precis rundade ett hörn. Lucus gick också fortare och jag kom på mig själv med att nästan springa för att komma bort från honom.
”Sluta vara så barnslig, Cassia. Jag vill bara prata.” sa han och tog tag i min hand. Jag försökte slita mig loss men han slog sina armar omkring mig och drog mig intill honom.
”Släpp mig!” skrek jag och hoppades på att någon skulle höra mig. Han verkade tänka samma sak för han tryckte sin hand mot min mun. Jag försökte göra allt möjligt för att komma loss. Jag försökte sparka honom, bita honom i handen, armbåga honom och sparka honom igen. Men han vägrade släppa mig. Han tog bort handen som han höll fast mina armar med men innan jag hann försöka slita mig loss hade han pressat sin trollstav mot min hals.
”Jag vill inte skada dig men det kommer bli nödvändigt om du inte slutar kämpa emot.” viskade han och hans andedräkt kittlade mig i örat. Jag slappnade av och nickade så gott jag kunde för att visa att jag inte tänkte göra mer motstånd mot honom. Han släppte mig inte men hans grepp om mig lättade lite. Han drog med mig mot en dörr som jag inte hade sett förut. Innanför var det ett hemtrevligt rum. Det hade varit hemtrevligt om det inte hade varit så mörkt. Den enda ljuskällan kom från en brasa. Lucus drog med mig och slängde ned mig i en mörk soffa. Han själv satte sig i en fåtölj mitt emot mig.
”Vad är det du vill egentligen?” frågade jag argt. Han log ett leende som antagligen skulle föreställa lugnande men jag kunde inte lita på honom.
”Jag vill bara hjälpa dig.” mumlade han och hand blick fastnade på såret på min kind. ”Så att inte du ska behöva skada sig mer.” fortsatte han.
”Och hur hade du tänkt att du skulle göra det?” muttrade jag.
”Oroa dig inte, syster. Jag svär på att jag vet ett sätt som kommer få dig att slippa förlora kontrollen.” sa han och jag vände bort blicken. ”För det är det du hatar mest. Du ser hela varulvsgrejen som något negativt. Pågrund av att du inte vill förlora kontrollen. För det är det du gör varje månad. Förlorar kontrollen.” Hans röst var silkeslen men han gjorde mig arg. Jag reste på mig och tog tre snabba steg fram och skulle precis smälla till honom när han gjorde något som nästan fick mig att svimma av förvåning. Han log och jag såg hur huggtänder började växa ut. Hur hans ansikte fick päls och hans naglar blev till klor. Jag backade undan med ett skrik. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur groteskt det skulle vara att se förvandlingen. Men det jag inte kunde förstå var hur han kunde förvandla sig nu. Och hur kunde han le precis innan förvandlingen? Smärtan man känner vid förvandlingen är obeskrivlig. Men vad var det han hade sagt? Slippa smärta, inte förlora kontrollen. Vad det här det han hade menat. Att kunna förvandla sig när man ville utan att känna någon smärta. Jag fäste blicken på Lucus. Han tittade på mig med sina vanliga mänskliga ögon. Han gick mot mig men långsamma steg på sina fyra ben. Jag kunde inte låta bli att backa. Han tog ett skutt och landade med sina tassar på mina axlar och jag slöt ögonen. Hans tryckta sin kalla nos mot min panna och jag rös till. Plötsligt var det något som förändrades. Trycket mot mina axlar blev inte lika påfrestande. Plötsligt pressades hans läppar mot mina. Jag slog upp ögonen och stirrade in i Lucus ögon igen. Men den här gången satt de i ett mänskligt ansikte. Han kysste mig djupt och jag bad honom inte att sluta. Inte för att han hade slutat bara för att jag hade bett honom. Jag gillade faktiskt kyssen. Jag kysste honom tillbaka och jag tyckte mig höra ett triumferande läte från honom. Jag drog med händerna längs med hans bröstkorg och kände de hårda musklerna under hans hud. Vänta lite, jag tittade ned och rullade undan från honom när jag fick syn på vad som syntes tydligt mellan hans ben. Jag hörde hur han slog i marken. Jag kände hur rodnaden blossade upp på mina kinder. Jag sprang fram till soffan och tryckte en kudde mot mitt ansikte.
”Vad håller du på med?” frågade Lucus förvirrat. Jag skrek högt men kudden fick det att låta som ett konstigt stön. Jag tog bort kudden från munnen men jag höll kvar den framför mina ögon.
”Du är naken!”
”Det är klart jag är naken, vad trodde du? Du av alla personer borde veta att kläderna inte sitter kvar efter en förvandling. De går sönder, syster.” sa han och skrattade.
”Du kan inte först kyssa mig och sen kalla mig syster. Det låter helt fel.” protesterade jag. Han skrattade igen.
”Förlåt mig, syster.” sa han och struntade helt i mina protester. ”Men det är lika bra att vi förbereder oss. Men det är skönt nu när jag vet att du inte hatar mig.” sa han.
”Vad pratar du om? Jag hatar dig visst fortfarande, och snälla klä på dig några kläder.” bad jag. Jag hörde hur han reste på sig men hans steg var så tysta så jag hörde inte när han kom fram till mig förens han satte sig i soffan bredvid mig.
”Har du aldrig sett en naken man förut?” frågade han och tog bort kudden från mitt ansikte. Jag fortsatte att blunda.
”Nej. Du räknas förresten inte som man.” muttrade jag.
”Enligt våra lagar gör jag det. Jag har redan besegrat en annan varulv.” sa han.
”Har du dödat någon?” skrek jag och var nära att öppna ögonen.
”Nej, men jag kunde jag gjort det. Det var min rätt som segrare.” sa han
”Vänta lite, vilka lagar?” frågade jag.
”Varulvslagarna såklart. Vårt samhälle är inte likadant som trollkarlarnas.” sa han med en hånfullhet i rösten.
”Du ser ner på trollkarlarna. Trots att du är en själv.” konstaterade jag.
”Jag är en varulv. Jag är bättre än alla på den här skolan.” sa han med en stolthet rösten som jag aldrig hade hört förut. Det verkade som om han inte såg det som en förbannelse som jag. Utan som en gåva.
”Du är knäpp.” sa jag tyst och lämnade rummet. Jag tittade inte tillbaka på honom. Han stoppade mig inte. Han var fortfarande en idiot.

_{Skrivet av AndromedaBlack:}
^Ja, det står på flera ställen

_{Skrivet av EpicFaiil:}


men hur blev hon varulv? haha :p