Skriva av sig-tråden

Blir inte ni helt förtvivlade över det där? Jag är ensambarn så jag vet inte riktigt hur man förhåller sig till syskon, men när jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att ha ett yngre syskon som särbehandlas så känner jag att jag nog hade känt mig väldigt oälskad, förtvivlad och ledsen. Men man kanske är van vid att man som syskon inte kan behandlas på exakt samma sätt, det är nog omöjligt. Eller så är det möjligtvis så att jag bara är mer ömtålig än ni.

Hatar att vara mig just nu. Usch

Jag har precis provat mina kläder som jag ska ha på mig på studenten och jag känner mig nöjd och tycker att det ser bra ut! Nästan bättre än förväntat! Jag har dock börjat oroa mig lite för en sak. Jag är tjej och då är normen att jag ska ha en vit klänning på mig, vilket jag inte har eftersom jag inte är bekväm i det. Jag har valt att ha svarta byxor, vit skjorta, beigesvartprickig kavaj, hängslen och röd fluga. Jag har hela tiden varit beredd på att jag kommer att sticka ut, men det är först nu som jag börjar oroa mig för vad andra kommer att säga. Jag vet att det är dumt och att jag inte borde bry mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag är rädd för att någon kommer att säga något elakt till mig och förstöra hela min dag. Jag hoppas ju inte att någon gör det, de borde väl ha bättre saker för sig under studentfirandet, men jag är ändå orolig. Det hjälper inte heller att jag vet att min mobbare från högstadiet kommer att vara där. Det hade varit mycket enklare om jag bara hade haft en vit klänning och smält in bland alla, men nu blir det ju inte så. Jag kommer att sticka ut. Även om jag har stuckit ut tidigare så blir jag ändå orolig över det här. Jag är en sådan person som oftast inte vill synas, men nu kommer jag definitivt att göra det och det känns lite obekvämt.

Skit ska ha skit.

Måste påpeka att du skriver riktigt, riktigt bra! Fortsätt skriva berättelser. Dels för att du uppenbarligen gör det bra, dels för att det kan vara väldigt terapeutiskt.


Du tar studenten. Det är din dag. Självklart ska du känna dig bekväm! Dessutom borde du känna dig stolt över att just du är den som vågar vara dig själv. Jag vågar lova att du inte är den enda som känner sig obekväm i en vit klänning, och de som inte vågar göra annat än att försöka passa in lär vara bra mycket mer obekväma än du.

Jag ska verkligenverkligenverkligen hålla mig borta från att prata med hen, trots att jag verkligen inte vill något hellre. Vi pratade varje dag i nästan flera månader, klart att det känns så konstigt. Jag var så van vid att hen visste vad som hände i mitt liv, vad som kändes jobbig just då, vad jag hoppades på... och jag var så van vid att veta vad som hände i just hens liv då och så vidare. Men nu gör jag inte det. Och det har hänt så mycket på sistone. Och jag vill bara prata med hen. Men jag borde verkligenverkligenverkligen inte göra det. Så jag satte mig och skrev ett inlägg på mugglis istället. Vad ska jag nu göra istället för att fördriva tiden och få tankarna på andra håll?

Jag vet inte om jag borde skriva det här inlägget här då jag vet att jag kunde befinna mig i så himla mycket väre situationer. Men jag behöver verkligen skriva av mig. Om ni inte vill läsa om en besviken löpare, klicka inte på spoilern.

Jag är en människa som oftast inte bryr mig om vad som händer med andra människor. Om de dör spelar mig ingen roll, om de lider, är fattiga eller sjuka spelar heller ingen roll.
Inte för att det inte händer mig, hade det hänt mig hade jag inte brytt mig, utan det är för att jag anser att hela mänskligheten kan brinna i helvetet, och lämna planeten åt djuren.
Men det finns vissa saker som rör mänskligheten som rör mig och en av de sakerna är indianerna.
Jag har en tendens att bli sjukt upprörd när jag läser om dem, ser på filmer om dem eller bara diskuterar deras rättigheter.
Indianerna levde i harmoni med naturen, de förstör den inte som vi gör. De såg ingen anledning att stöta sig med andra för att de ville ha rikedomar, som de vita. (Jag säger inte att indianer var några änglar, det är jag medveten om, de dödade, skaffade sig större mark m.m).
Men sen kom de vita och ja som överallt annars i världen var de tvungna att ha allt. De visade ingen respekt mot folket som bodde där ifrån början, utan de skulle bara ha och ha! De vita tänkte aldrig efter och insåg att de tog något som tillhörde någon annan. De dödade många indianstammar, gav dem sjukdomar och fördrev dem ifrån sina marker, allt för att de ifrån början sökte efter guld och senare bosatte sig där.
Men istället för att leva i samspel med indianerna såg de dem som ett hot för att de inte förstod dem. Människor har en tendens att bli rädd för det man inte förstår.
Människor klagar idag över allt de svarta fick utstå, att de blev slavar och dog. Men vem pratar om indianerna? De dog, de blev förvisade ifrån sitt land. De svarta människor som blev slavar togs ifrån sina länder, de blev inte förvisade, landet de kom ifrån finns kvar. Indianerna tvingades in i reservat där de fortfarande lever och tvingas anpassa sig till ett samhälle de inte själva valde.
Anledningen till att ingen pratar om Amerikas ursprungsbefolkning är för att de inte är lika många, är man en minoritet blir man lätt bortglömd.
Trots att indianerna har fått rättigheter i USA, och har det för det mesta bra, blir de lätt bortglömda.
De svarta har det också bra i samhället (Inte alla, men det har inte alla vite heller, eller indianer), så är det fortfarande människor som skall framföra deras klagan och man skall tassa på tå runt dem. Oftast är det vita som förstorar upp det. Men jag känner att om vi skall fortsätta dra upp de svartas historia i skolorna, på jobben och i diskussionerna så skall vi även prata om indianerna.
Jag anser att det som hände dem nämligen är värre och jag kan fortfarande bli sjukt arg över det!

Cara Riddle just curious, varför har du blivit så bitter på männskligheten att du helt slutat bry dig om folk?

Jag har alltid varit sån, typ sen jag var liten. Jag gillar inte folk helt enkelt och hade jag kunnat hade jag utrotat dem alla, inklusive mig själv.