(PM)Albus Potter

Är det bara jag eller har många nya läsare hittat hit?

nej, det är sant! Och det är skitkul Bara för det ska jag fortsätta på kapitlet nu :3

Whoop Längtar! ♥

Vad bra, för nu kommer det!

37 - Försvar mot svartkonster
Dagen därpå var ingen vanlig skoldag. Eller jo, lektionerna var förstås som de brukade, men alla var så himla glada. Hela gryffindor var på topphumör. Till och med spökena, lärarna och, hur otroligt det än låter, tjocka damen strålade av glädje. De log och hälsade glatt på varandra flera gånger på dagen. Det kändes som om hela Hogwarts flög på ett stort fluffmoln. Till och med Slytherineleverna, som hade förlorat såg muntra ut, och en gång på dagen kom Amery fram till Albus och tackade för matchen. Han dök upp bakom ryggen på dem vid gryffindorbordet när de åt lunch.
"Albus?”, viskade Amery. Albus vände sig hastigt om.
”Åh, hej Amery”, sa Albus.
”Hej. Jag ville bara säga att du kämpade jättebra igår på matchen”, sa Amery vänligt. När han såg att Ellie också satt där tillade han: ”Du med.” Ellies kinder blev lätt röda.
”Nej, du var mycket bättre!” utbrast Albus, ”Det var ju du som fångade kvicken tillslut.”
Amery fnös.
”Ja, men det var ju inte särskilt smart gjort av mig va?” sa han.
”Jaja, strunt samma. Tack för en god match.” Albus och Amery skakade hand, och sedan försvann Amery bort till Slytherinbordet igen där han anslöt sig till sina vänner.
Albus tänkte efter. På Harrys skoltid verkade det som om alla Slytherinelever var elaka. Om de stämde så hade det verkligen förändrats nu, tjugo år senare. Albus kom bra överens med många i Slytherin. Särskilt Jason Smith, som gick i samma årskurs som Albus. Han var glad över det.
Idag var det som tur var en kort skoldag. De hade en dubbeltimme i försvar mot svartkonster nu, sen skulle de sluta för dagen.
”Vet ni vilket elevhem vi ska ha lektion med idag?” frågade Ellie när de gick upp mot tredje våningen till klassrummet.
”Hufflepuff tror jag, men jag är inte säker”, mumlade Albus.
Han hade rätt. När de kom fram till klassrummet stod redan gryffindor- och hufflepuffeleverna och väntade på professor Roper. Albus, Ellie och Sco anslöt sig till Elliot, Spencer och Texas som prataade ivrigt med varandra.
”Vart tusan är han nånstans?” utbrast Sco när tio minuter av lektionen hade gått, och professor Roper inte synts till.
”Han kanske är sjuk?” föreslog Ellie.
”Nej, då skulle vi blivit informerade om det”, sa Spencer. Ellie bet sig i läppen.
”Ja, du har nog rätt”, mumlade hon.
Ytterligare fem minuter av lektionen gick, och Albus tänkte precis gå och fråga Snigelhorn om vad som stod på när professor Roper äntligen kom.
”Förlåt att jag är sen!” sa han medan han skyndade sig förbi eleverna för att låsa upp klassrummet. Utan att hålla upp dörren till gick han raka vägen in och var nära på att bryta näsbenet av Texas då han råkade smälla dörren i ansiktet på honom.
”Oj, förlåt…”, mumlade han vartefter han slog sig ner bakom sin kateder.
”Öh, det är lugnt”, mumlade Texas lätt förvirrat medan han höll sig om näsan.
Albus, Ellie och Sco satte sig vid tre bänkar bredvid varandra långt bak i rummet.
”Öh, idag tror jag vi bara ska läsa”, sa professor Roper.
Eleverna suckade. Albus antog att de flesta hade hoppats på en praktisk lektion med trollstavar idag, men så blev det inte. ”Slå upp sidan trehundrafemtiontvå.”
Hela lektionen gick åt till att läsa om rödhuvor, vilket Albus egentligen tyckte var på för hög nivå för dem. Orden var komplicerade och Albus förstod ingenting om vad texten ville att han skulle lära sig. Var det inte i tredje årskursen man började läsa om sådant här? Men sedan mindes Albus vad professor Roper hade sagt på en lektion tidigare på året: ”Det här är egentligen på lite högre nivå, men jag har fullt förtroende för er.”
Albus log. Professor Roper hade verkligen fått klassen att tro på sig själva, och det var det som hade gjort att eleverna klarade ämnet bra, och så många hade försvar mot svartkonster som favoritämne.
Professor Roper sa inte så mycket under lektionen. En gång öppnade han munnen, då han upptäckte att Texas bänk var helt nerblodad av allt näsblod som ingen hade lagt märke till.
”Oj, öh, du kanske borde gå till sjukhusflygeln”, sa professor Roper. Texas nickade och reste sig upp. Han gick ut ur klassrummet med händerna för ansiktet och lämnade ett litet spår av blod efter sig när han gick. Några elever gjorde äcklade miner vid åsynen av blodet, men Albus var inte rädd för det.
”Renskrubba!” ropade professor Roper och golvet och Texas bänk blev skinande rena.
”Seså, fortsätt att läsa nu”, sa professor Roper till eleverna då alla hade lyft upp huvudena för att betrakta blodscenen. De stoppade hastigt näsorna i böckerna igen, men Albus läste utan att få in någonting i huvudet. Han hade en massa tankar i huvudet. På något sätt kändes det som om glädjen från vinsten av quidditchfinalen inte varade längre. Det var alltid på försvar mot svartkonstlektionerna som Albus humör steg till hundra procent, men så var det inte nu.
De här lektionerna var inte som de brukade längre.

Är det bara vi som är vakna?
Asså, jag har alltid vetat att Roper är skum Mer!
En fråga; Vilket var elevhem var Roper i när han gick i skolan? Har kanske inget med ämnet att göra, men blev bara lite intresserad

jätte bra!

Eller hur! Alla slaggar typ
Hufflepuff

ja visst har vi alltid sagt så?
meer!

Jaha, där ser man. Nu när du säger det låter det helt rätt

Lovely ;D