prs yehet & kkaebsong

Joshua stirrar tomt upp på Zihao när han tar tag i påslakanet.
"Kan du bara låta mig va, så att jag kan fixa det där?" I svag stämma med blicken på sina händer. "Jag vill att det ska vara rent okej? Gå och lägg dig om du vill det. Jag kommer sen." Sextonåringen orkar inte med dagen, nej det har hänt så mycket som pressat honom. Kanske saker andra skulle anse löjligt, men det är så för honom. Både att Zihao skrattar för full hals på grund av Joshuas avundsjuka, och hans reaktion på en liten fläck.

”Släpp det”, upprepade Zihao med smalnande ögon. ”Joshua, snälla, bara lämna det tills imorgon.” Nu kanske allt sjuttonåringen höll på med var att mucka gräl, men han kunde verkligen inte hindra sig själv. Om den andre inte ens kunde låta en liten fläck på ett påslakan vara ifred, hur skulle han då kunna dras med någon som Zihao? En person som jämt och ständigt stökade ner och sprang omkring och förstörde. Det var just därför som han inte tänkte släppa tyget.

Med en djup suck släpper han taget om täcket hårt.
"Varför protesterar du så mycket?"Frågar Joshua som börjar bli frustrerad av all stress. "Jag vet att du kanske inte tycker att det är normalt, men tro det eller ej, jag kan inte direkt sluta med det. Det gör mig stressad, okej? Så gå och lägg dig om det inte spelar någon roll, det tar bara längre tid om du ska protestera." Muttrar sextonåringen och drar händerna över ansiktet och genom håret. "Även om jag vill kunna strunta i fry det som nästintill alla andra så kan jag inte det.. men snälla.. försök att inte spilla."

Hur mycket Zihao än försökte förstå sig på Joshuas tankegångar, så gick det bara inte. Han rullade upp tyget i famnen och fortsatte att stirra på den andre, utan att röra en min.
”Jag är fläcken”, sade han tyst efter att några sekunder passerat. ”Jag är fläcken i ditt liv, det är därför jag inte kan släppa det här”, förtydligade han sedan snabbt och vek slutligen undan med blicken. Armarna kramade hårt om det smutsiga påslakanet, som i hans ögon representerade sextonåringen. ”Och jag menade inte att spilla, det bara hände..”

Det är som att frustrationen försvinner för varje sekund som går efter Zihao säger de orden.
"Jag vet att du råka, förlåt." Mumlar Joshua och sätter på vattenkranen för att kunna lugna sig. "Du är inte någon fläck i mitt liv, jag brukar alltid bara få panik av de mest konstiga saker.. Det är inte ditt fel." Efter han slutat äta så var det som att han fick panik av minsta lilla snedsteg. Sextonåringen smyger fram till den äldre och kramar om honom, borrar ner ansiktet mot hans bröstkorg. "Jag släpper det."

Tack och lov, tänkte Zihao för sig själv och andades ut. Han lät påslakanet falla ner till badrumsgolvet och virade istället armarna omkring Joshua, med hakan vilandes mot den andres hjässa.
”Jodå, jag är visst en fläck”, envisade sjuttonåringen med ett blekt leende på läpparna. ”Den enda skillnaden mellan mig och den på lakanet är att det inte går att tvätta bort mig, jag är permanent”, mumlade han ner i den yngres hår och slöt ögonen. Att bli av med honom skulle defintivt bli allt annat än lätt, troligen totalt omöjligt.

Ett litet leende stryker sig över läpparna, hjärtat lugnar ner sig och återgår till sin vanliga takt.
"Det är bra.. du måste vara permanent." Mumlar Joshua mot den andres bröstkorg. "Jag älskar dig." Viskar sextonåringen och börjar knuffa Zihao framför sig, fortfarande armarna tätt om honom, tills de når sängkanten. Gryffindoreleven lägger sin vikt på sjuttonåringen så att de faller mot sängen.

”Jag lovar och svär att jag är permanent”, försäkrade Zihao och fnittrade till när de återigen slog ner mot madrassen. Han drog en hand utmed Joshuas perfekta ansikte och log gulligt, kinderna svagt blossande.
”Jag älskar dig också”, viskade han och lutade sig en aning framåt för att försiktigt pressa läpparna mot sextonåringens. Orden var bland det mest genuina han någonsin sagt i hela sitt liv, precis som när han sagt dem den första gången. Det var någonting han aldrig skulle behöva tvivla på.

Det värmer i kroppen att Zihao är såpass säker som han är, får Joshua att känna sig lite stolt över sig själv. Att veta att han alltid kommer att vara där, även om människor i hans närhet har en tendens att lämna honom. Kanske sjuttonåringen är den sista personen han kommer våga lägga sitt hjärta hos. Fingrarna rör sig upp mot de svarta lockarna bakom slytherinelevens nacke. Hjärtat börjar dunka än en gång när deras läppar möts, denna gång alldeles positivt till skillnad med paniken. Läpparna passar så bra med den äldres, att Joshua aldrig vill dra sig därifrån.

Rädd att förlora kontrollen som han brukade göra i vanliga fall, fokuserade Zihao på att ta allting långsamt och försiktigt. Händerna letade sig bakom sextonåringens rygg där han knäppte dem samtidigt som läpparna varsamt strök över den andres. Det var den första gången som han inte fått panik när de kysstes. Kanske eftersom de gjort det så många gånger innan vid det laget, men även eftersom han hade sinnesro som hette duga. I den stunden var allt som spelade roll att de kände likadant inför varandra - att de älskade varandra.