Rollspelare & Wolfy prs

"För du är den enda människan jag någonsin velat ändra mig för. Jag vill bli bättre för dig. Jag vill bli någon som du kan se som potentiell framtid. Jag vill att vi nån dag kanske ska ha barn och det barnet ska vara stolt över mig." sade han och suckade högt. Han kollade sedan bort och bet sig hårt på läppen, han var medveten om att hans planer sträckte sig långt in på framtiden.

Leah såg på honom med stora ögon innan hon sträckte sig efter honom igen för att hårt krama om honom.
”Jag är stolt över dig.” Jason gjorde inte alltid det rätta vilket speciellt hade kommit fram under de senaste dagarna, men hon såg och visste hur mycket han ansträngde sig för att bli en bättre människa. ”Och det kommer ditt barn att vara också.” Jason skulle bli en bra pappa, det var hon övertygad om.

Jason besvarade hennes kram och slöt ögonen i några sekunder. Han nickade lite och kysste hennes axel några gånger.
"Jag älskar dig Leah och det finns ingen annan jag kan tänka mig vara med." sade han och såg på henne.

”Jag älskar dig med,” log hon och pussade honom på kinden. Jason betydde allt för henne och utan honom visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Förhoppningsvis skulle han inte tröttna på henne, det var något hon var väldigt rädd över att skulle hända.

Han log lättat och slöt ögonen en stund. Han suckade lågt och drog en hårslinga bakom hennes öra.
"Hur mår du?" undrade han sedan och log.

”Bättre nu när du är här.” Leah skulle helst vilja bort från sjukhuset med det samma, men det var förstås inte en möjlighet så att hon hade sällskap av Jason piggade definitivt upp henne. Hon uppskattade att han satt där fastän det säkert fanns annat han behövde och ville göra.

Han nickade lite och kysste mjukt hennes hjässa. Han log lite och smekte hennes lår lite försiktigt.
"Vet du när du får gå?" undrade han och log smått.

"Nepp," skakade hon på huvudet. Sköterskorna hade ingen aning och läkarna sa ingenting de heller. Leah kunde inte annat än hoppas på det bästa. "Det är tråkigt här," tillade hon sedan och putade barnsligt med underläppen.

”Vad kan jag göra för att det ska bli roligare?” Log han stort och smekte retsamt hennes lår under täcket. Han sneglade mot den lilla skärmen som höll koll på hennes hjärtslag och fuktade sina läppar. Han tänkte ju inte göra nägot då sköterskorna, utan tvekan, skulle rusa in ifall hennes hjärtslag blev för snabba.

Hon bet sig förföriskt i läppen då han smekte hennes lår. Hon ville inte att han skulle sluta där men någon oönskad uppmärksamhet ville hon inte heller att de skulle dra åt sig, vilket de skulle göra om han fortsatte.
"Gå och tvinga någon läkare att skriva ut mig härifrån," föreslog hon, var inte helt seriös med det hon sa.